I musikalen Mamma Mia, så ska ju berättelsens vigsel stånda i ett kapell på en grekisk ö. Kapellet är utan ikonostas, men ser påfallande grekiskt ut (konstigt…?) I detta kapell väntar så en präst som ser påfallande svensk ut. Berättelsen förutsätter också den påfallande heteronormativa och kvinnoförtryckande anglosaxiska seden att pappan skall lämna över bruden – även om det nu blir mamman som gör det. När inte allt i berättelsen går som det ska, ser alla församlade gäster inklusive prästen besvärade ut – man ska ju inte skämta med något så allvarligt som religionens inauguration av ett kärleksförhållande. Jag tycker i alla fall det är ganska trevligt att Björn Ulvæus är ganska tydlig på den punkten. Äktenskapet är instiftat och beskyddat av Gud – och givetvis inte den grekiskortodoxa Guden utan en odefinierat västeuropeisk Gud.
Nu gäller det bara att bestämma sig vilken hållning hos Björn Ulvæus som är där för syns skull…hans privata ateism eller hans professionella Guds/religionsvördnad.
Berättelsen hade ju funkat lika bra med en glad grekisk 60-årig bypolitiker som viger paret på en vacker marmor- beklädd klippavsats…
……….Kanske lite magsurt av mig…….men problemet med Ulvæi ateistiska uttalanden utanför Mamma Mia är att man bortser från att religionen trots sina problem också kan vara ett socialt smörjmedel….om vi som troende kan släppa lite på våra sannings- och exklusivitetsanspråk, vilka gärna Ulvæus får kritisera. Varför inte i en ny musikal??
Nå, Vad tyckte jag då om Mamma Mia som filmatiserad musikal?
Jorå, lite krystad och grund som berättelse, lite väl fånigt med körerna/baletterna som ska fylla ut (nästan) alla nummer. Men filmen var glad och rolig och det var en skojig rollbesättning med Brosnan och Streep. Den var sannerligen inte genial, och att kalla den för världens främsta musikal är väl att göra en väl pinsam ”kay Pollack”. Det roligaste var nog att höra sångerna i nya tappningar av skådisar kända för allt annat än musikaler av denna genren, och eftersom Agneta och Annfrid sitter så hårt fast i trumhinnorna blir det extra roligt. Klart sevärd en gång, och oproblematisk att se om flera gånger. De av många så omtalade sexanspelningarna tänkte jag inte på.Visst fanns det, men inte mer än på Aktuellt 21:00.
Visst känns det som samma berättar tradition som Lotta på Bråkmakaregatan i regi av Johanna Hald – men vuxnare, mer lysrör, mindre gulligull – och detta gör också att filmen ändå bär trots sina klichéer. Den kunde ha gjorts ännu mindre rapsodisk, mer realistisk och flytande, men det behövs inte Johanna Thydells berättelse främst, men också Lisa Siwes regi lyckas återskapa tillräckligt mycket av hur det är att vara tonåring respektive förälder och morförälder, att leva i brännpunkten av trassel med vem man själv är och hur ens föräldrar uppför sig. Jag som man, son och pappa kände igen allt och grät och snyftade när jag levde mig in i filmen, och fick plötsligt uppleva det finaste en 
förälder kan uppleva – och just under denna film känns det ännu bättre, ännu mer mäktigt: När jag sitter där och snyftar och hulkar över mammans förvirrade cancer-själ, så har min dotters kompis uppmärksammat dottern på att jag har en tår i ögat och plötsligt finns det där en varm hand från mitt egen barn som tröstar mig och fyra 10-åriga ögon som tittar ömt – och en aning roat – på (kompisens) rörda pappa.
(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! 
Det finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning
Det stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi. 
Madame Bovary 
Isabelle Huppert 
Julafton var i stort vidrig! förutom att jag besökte en kamrat som tomte, belönad med snaps, sill en flaska Amarone och vänlighet av henne med familj, så var hela dagen oerhört ensam och absurd. Mamma och pappa är gamla med allt vad det betyder av besvärliga krämpor och inåtvändhet, och saknaden efter dottern och längtan efter en vuxen kvinna att få hålla om, älska och titta in i ögonen, brände genom hela kroppen som flytande glas och smältjärn.
Samtidigt kan det kännas hopplöst: Visst vill man kunna nå dem man älskar – om inte annat för att säga just att man älskar dem, men man vill ju också gärna nå en del man har svårt för. Kanske kan man ”strunta” i kärleken, 
Nu har jag sett de sista nakna kropparna i ”Tell me..” och spänningen blev trots det lugna
Jag förstår nu också varför Calle Rehbinder kände så pass stor värme till serien, för tvivelsutan så känner man plötsligt för karaktärerna, och ler när de ler, blir illa berörd när de blir det, och ledsna när de blir det. Det är bara vid deras sex-scener som jag inte delat deras känslor eller upphetsning, utan mer känt att jag velat smyga ut och sätta mig framför tv:n tills de kommer ut generade och rosiga om kinden, (även om en av damerna i mitt tycke är mer intressant än de andra…gissa vem!!). I efterhand är det inte svårt att förstå varför det är lätt att fatta tycke för dem. De är mer mänskliga efter att man till och med fått följa med rollfiguren in på dass. Jag känner mig som en nyfiken, halv-voyeuristisk släkting.
Kommer det en uppföljande säsong 2, tror jag att det kommer ställa väldigt stora krav på manusförfattaren eftersom man nog måste tillföra ett eller flera par, och dessutom låta det hända fler yttre händelser av episk karaktär mitt i denna långsamt rullande dagboks-dramaturgi sitt treriksrös mellan naturalism, symbolism och dekadenslitteratur.
Varje avsnitt innehåller fortfarande ganska mycket sex, och nu har man till och med låtit barnen upptäcka sin sexualitet. (Jag skulle kunna tänka mig att MRA och liknande måste ha blivit upprörda när de såg sönder avsnitten för att leta efter detaljer att slå ned på.) Men, med bara två avsnitt kvar tycker jag att det icke sexuella innehållet bara blir tydligare och tydligare, och sexscenerna bara mer och mer ovidkommande som självändamål men givetvis fortfarande betydelsefulla i handlingen som helhet, både som vacker respektive ful sex.
Handlingen i Tell me…är ju inte uppbyggd som ett 
Just genom denna allmänna inlevelse fick jag en lustig tanke i går när jag var och handlade och såg en dubbelgångare till en av kvinnorna i serien: Plötsligt blev hennes liv (den okända kvinnans i köpcentret) så mycket mer tydligt och mänskligt, och jag tänkte att ”Just det ja, hon kanske har det 
likadant som rollfiguren på DVD:n det vet man aldrig….och ändå är det så lätt att man låter sig falla in i snacket ”jag har det värst av alla i hela världen”. Tvärtom så kände jag en viss altruistisk och medmänsklig ömhet till en person jag aldrig sett, och förmodligen aldrig heller kommer att träffa.
A die Wundes Weblog 