Archive for the ‘musik’ Category
En sista hälsning…? eller
Posted in Aktuellt: händelser & snack, bloggande, humor, musik, tagged absurditet, Albert Camus, Hörselberg, Liza Minelli, Mormon Tabernacle Choir, musik, Ny blog, Trosvisshet on augusti 18, 2009| Leave a Comment »
Guden biljettintäkt
Posted in Blandat, film, genus- & relationsfrågor, humor, musik, Religion, samhälle, Teater/musikdrama, tagged ateism, kyrkvigsel, mamma mia on februari 28, 2009| 4 Comments »
I musikalen Mamma Mia, så ska ju berättelsens vigsel stånda i ett kapell på en grekisk ö. Kapellet är utan ikonostas, men ser påfallande grekiskt ut (konstigt…?) I detta kapell väntar så en präst som ser påfallande svensk ut. Berättelsen förutsätter också den påfallande heteronormativa och kvinnoförtryckande anglosaxiska seden att pappan skall lämna över bruden – även om det nu blir mamman som gör det. När inte allt i berättelsen går som det ska, ser alla församlade gäster inklusive prästen besvärade ut – man ska ju inte skämta med något så allvarligt som religionens inauguration av ett kärleksförhållande. Jag tycker i alla fall det är ganska trevligt att Björn Ulvæus är ganska tydlig på den punkten. Äktenskapet är instiftat och beskyddat av Gud – och givetvis inte den grekiskortodoxa Guden utan en odefinierat västeuropeisk Gud.
Nu gäller det bara att bestämma sig vilken hållning hos Björn Ulvæus som är där för syns skull…hans privata ateism eller hans professionella Guds/religionsvördnad.
Berättelsen hade ju funkat lika bra med en glad grekisk 60-årig bypolitiker som viger paret på en vacker marmor- beklädd klippavsats…
……….Kanske lite magsurt av mig…….men problemet med Ulvæi ateistiska uttalanden utanför Mamma Mia är att man bortser från att religionen trots sina problem också kan vara ett socialt smörjmedel….om vi som troende kan släppa lite på våra sannings- och exklusivitetsanspråk, vilka gärna Ulvæus får kritisera. Varför inte i en ny musikal??
Nå, Vad tyckte jag då om Mamma Mia som filmatiserad musikal?
Jorå, lite krystad och grund som berättelse, lite väl fånigt med körerna/baletterna som ska fylla ut (nästan) alla nummer. Men filmen var glad och rolig och det var en skojig rollbesättning med Brosnan och Streep. Den var sannerligen inte genial, och att kalla den för världens främsta musikal är väl att göra en väl pinsam ”kay Pollack”. Det roligaste var nog att höra sångerna i nya tappningar av skådisar kända för allt annat än musikaler av denna genren, och eftersom Agneta och Annfrid sitter så hårt fast i trumhinnorna blir det extra roligt. Klart sevärd en gång, och oproblematisk att se om flera gånger. De av många så omtalade sexanspelningarna tänkte jag inte på.Visst fanns det, men inte mer än på Aktuellt 21:00.
Musorna gråter över tv.
Posted in Aktuellt: händelser & snack, konst/estetik, litteratur/poesi, mediafrågor, musik, samhälle, tagged Einojuhani Rautavaara, förfall, Inger Christensen, Let's Dance, Musorna, sorgligt, Sparks, TV 4 on januari 7, 2009| Leave a Comment »
Hvis jeg står allene i snen, blir det klart att jeg er ett ur,
Hvordan skulle evighed ellers finde rundt…..
*
På fredag börjar ett ganska förfärligt program, samtidigt kommer jag förmodligen att titta på det, mest för att kunna hålla allmänbildningen uppe i diskussioner med min dotter. Egentligen är varken formatgengre eller det aktuella formatet speciellt bra, dessutom känner man bara till några av de deltagande. Allt är dessutom kringgärdat av så mycken reklam att producenten säkert skulle kunna lösa världssvälten flera gånger om för samma belopp (varför gör man inte det då, istället för att ordna spåniga insamlingsgalor?) Det är i grunden ett påfallande korkat program. Musorna gråter!!
Det enda som får mig att titta är att två av ”offren” en av lärarna och juryn är ganska skojig. Läraren och juryn känns proffsiga och det är deras intelligens som får programmet att lyfta. Samma sak gäller de två offren som också varit skojiga att se på sina respektive områden där deras proffsighet också lyst igenom.
Är det egentligen bara detta – att vi vill se gamla bekanta i rutan – som får oss att acceptera vilken smörja som helst. Det trista är också att i tron att det är formatet som lockar, så härmar alla varandra i liknande format – och den enda som vinner på det är…………..just det: Telia….och David Bowie, fast bara ekonomiskt knappast konstnärligt
Nåväl. I kväll tänker jag hamna en stund framför grammisgalan, av samma ”bekanta-ansikten-anledning”, men jag ska försöka väga den goda smakens vågskål rätt i helgen. Tills dess kan vi väl ägna den nyss avlidna danska poetissan Inger Christensen en tanke (musorna gråter av en annan anledning även här, samt lägga till musik av dels en god komponist: Einojuhani Rautavaara dels en video med en aldrig falnande klassisk popgrupp: Sparks med sina knäppa konstmusikaliska ideer.
Söndagens geni (28 dec)
Posted in artikelserier, konst/estetik, musik, Söndagens geni, tagged Alban Berg, Bach, Christine Schäfer, die Kunst der Fuge, Kantat, Magnificat, musik, Wozzeck on december 28, 2008| Leave a Comment »
”Öffne dich, mein ganzes Herze!”
Kan man tala om söndagens geni utan att dra upp Bach? – ”Den Nja, Förr eller senare måste man nog göra det, men det är inte helt lätt att hitta egenheter som inte känns igen. Alla känner till honom på något sätt, och många har utan att tänka på det sjungit en av hans melodier från Bondekantaten:
”Nu grönskar det…”.
Hans kännetecken som geni är många, men han var inte så känd för allt när han levde, eftersom de flesta då som nu inte funderar på varifrån musiken i kyrkan kommer, utan man sjunger med, lyssnar blir förtjust, men glömmer det sen igen när vardagens slit gör sig påminnt. Det finns ju ett märkligt faktum att han hade väldigt stor energi, men också skrev så mycken musik att man undrar hur han har hunnit skriva den, så en förklaring skulle kunna vara att han faktiskt inte skrev allting utan ”spelade i ett band”
Yeah!!! Groove it!!
Dvs alla gubar och gumor i stämmorna visste hur en chaconne i D-moll funkade så om han gav dem en där dessutom både melodi och generalbas var angivna så visste de hur de skulle spela, och när de fick göra sina solon. Så var det ganska många som gjorde. Och var det ingen som ställde upp fick man pröva allting själv.
Här skulle damkören kunna improvisera över de ensamma långa trumpettonerna, samma idé men uppochnedvänd.
En annan lite skojig sak är att han trots sitt ganska pretentiösa tillmäle som evangelistäven skrev rent värdslig musik: En kaffe-kantat, en bonde-kantat, en tobaksmotett
Annars är det han mest måste göras skyldig för att hans (bandets) musik hjälpt till att skapa det moderna tonspråket: Det är hel tiden en lek med melodier, temata och motiv som flätas hit och dit. Drar man bort en melodi på ena stället repas hela väven upp. Men för detta behövs regler om hur man får leka med melodierna:
I citatet här är dialogen mellan sopranstämman och oboen väldigt tydlig, samtidigt är alla modulationer, (samma snutt upprepad lite högre upp eller lägre ned) både i arian och körsatsen. Hans experiment gick så långt att han systematiserade den ganska populära kompositionstekniken ”fuga” med fasta regler – så till den grad att lyckades skriva en väv med fyra självständiga melodier som skall vändas och vridas hit och dit utan att slås knut på.
Tolvtonsmusiken i blöjor:
Detta näst sista stycket är alltså en fuga, en rent matematiskt skrivet – men spelas givetvis med en viss känslomässig inlevelse
HÄR har vi också grunden till den märkliga musik som skrevs för ca 100 år sen. Alban Berg har i sin opera Wozzeck skrivit in en fuga – förmodligen helt korrekt, men vridit på Bachs regler så mycket att musiken helt tappar styrsel och riktning för våra öron – så fiffig var alltså idén, och så mycket betyder klanger, skådespel, rösterna och dramaturgi. Även för en helt otränad i modern musik och opera går det att hänga med. Speciellt som han vid 9:00 minuter citerar Gustav Mahler.
Men för att citera en annan samtida med Schönberg och Alban Berg – Einstein som nämndes i förra inlägget.
”Wenn man zwei Stunden lang mit einem netten Mädchen zusammensitzt, meint man, es wäre eine Minute. Sitzt man jedoch eine Minute auf einem heißen Ofen, meint man, es wären zwei Stunden. Das ist Relativität.”
(Om man under två timmar sitter tillsammans med en söt flicka så tycks det som vore det en minut, men om man å andra sidan sitter en minut på en het spis, så tycks det som två timmar. Det är relativitet.)
Så därför slutar vi väl där vi började, med min förtjusande julupptäckt Christine Schäfer som sjunger om ”hjärta och mun” ……………… – Suck!!!
(märk hur stråke och sopran har en dialog mot en blyg och dov bakgrund, två solostämmor som delvis kan improviseras mot den färdigskrivna generalbasen)
*
Äh!! Vi avslutar väl förresten med en fräckis om Bach och hans åtminstone 21 barn :
First man: – Do you know why Bach had so many children?
Second man: – No!
First man: – Because his organ had no stops
(Hans orgel hade inga registerandrag)
Galna människor 3: Skjut med målare
Posted in diverse, film, genus- & relationsfrågor, humor, kärlek, litteratur/poesi, liv/död, musik, samhälle, Teater/musikdrama, tagged Alban Berg, Christine Schäfer, livsleda, Lulu, mord on december 25, 2008| Leave a Comment »
”Var det på denna soffa din pappa förblödde?”
Lulu har nyss kommit ut ur fängelse och förför nu den påtagligt kåte sonen till den hon skjutit med denna lysande fras…väl medveten om replikens makabra obscenitet.. och Vem skulle inte falla till föga…? Se bara citatet nedan….?
(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! (Här finns mer och där)
Berättelsen om Lulu har i grund samma innehåll som den om Emma Bovary, men med en tydligare sexuell dramatik, och att arseniken är utbytt mot mord halvt om halvt av indignerad elakhet respektive förnöjt självförsvar. Om Young-Goon i Cyberkvinnan och Emma Bovary vänder sin destruktivitet inåt, så är Lulu bättre på att vända den utåt genom sex och våld på ett mer asocialt sätt än hos Flaubert
Det finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning.
Dessa tre kvinnor(människor/personer/individer) görs till objekt för andras handlande. Inte främst sexobjekt, utan allmänt De blir osynliggjorda av släkt och vänner och börjar fly in i alternativa världar.
Det stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi.
*
Madame Bovary och Lulu slutar båda i katastrof, men Jag är en cyborg gör det inte. Den blir i slutet istället en skojig påminnelse om vad inlevelse, fantasi och kärlek kan göra….Gäller bara att hitta rätt objekt för ens inlevelse fantasi och kärlek…förlåt! hitta rätt subjekt menar jag förstås, inte objekt….
…..En värdig och vuxen ”Du” att upptäcka och älska.
God Jul!!
Posted in Aktuellt: händelser & snack, film, humor, musik, tagged humor, julkort, musik on december 24, 2008| Leave a Comment »
Helvetet är den andra (Sartre)
Posted in Aktuellt: händelser & snack, diverse, genus- & relationsfrågor, kärlek, konst/estetik, litteratur/poesi, liv/död, musik, samhälle, Teater/musikdrama, tagged Camilla Kronkvist, Grieg, HC Andersen, Huis Clos, Inför lyckta dörrar, Jeg elsker dig, Liebestraum 3, Liszt, Merete Mazzarella, Sartre, SvD on december 18, 2008| Leave a Comment »
Vem vill födas?: Vi föds utan att be om det, vi äger känslor utan att be om det, vi blir kära utan att be om det och drabbas både av lyckan och olyckan utan att be om det, och när vi upptäcker hur vi kan påverka lyckan och olyckan, så vill vi ändå ofta släppa på ansvaret.
Liszt: Liebestraum
Merete Mazzarella, (en samhällsdebattör jag oftast uppskattar), skrev luciadagen 2008 en spännande ”understreckare” i SvD, där hon recenserar en avhandling om kärlek av Camilla Kronkvist (What we talk about when we talk about love: Åbo Akademi/filosofen)
Som en av sina grunder hänvisar hon till tanken på att tankar och känslor inte utgör egna inre objekt utan bara hänvisar till yttre skeenden och objekt – vilket känns som en spännande tanke: Är det så? Eller som hon senare kommenterar:
”Det går inte att en gång för alla gång säga vad en känsla – rädsla, vrede eller kärlek – är, för känslor – bland dem kärleken – utgör snarare uttryck för vilka vi själva är, hur vi i olika situationer uppfattar världen..(…..)….Att älska är att stiga ut ur sig själv, att sluta upp med att uppfatta sig själv som centrum för sitt liv.”
Flödesschema: Samma tanke finns implicit i en vers mer känd som text till en sång av Grieg. Kanske föregår här H. C. Andersens grukens eller haikuns klarsynthet i den lilla versen “Jeg elsker dig” (ur hjertets melodier) , som ger en kort tankeresa med samma innehåll: Låt oss göra en liten exeges.
”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden, Du er mit Hjertes første Kærlighed !
Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden, Jeg elsker Dig i Tid og Evighed. -”
Det första han stipulerar är att man som förälskad tänker oavbrutet på en och samma person (Min Tankes Tanke ene Du er hvorden),
dessutom ser man på denna förälskelse som den enda och viktigaste, inte bara för en själv utan till och med globalt för alla (Du er mit Hjertes første Kærlighed !Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden, ).
Denna min förälskelse är alltså unik både vad det gäller subjekt och objekt (Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden,) Dels har jag aldrig älskat någon så här mycket, men inte heller har mitt objekt någonsin blivit så kraftfullt älskat, som av just mig. På samma orimliga sätt lyckas förälskelsen också spränga tidslagar genom att den tycks vara för evigt.
*
Men i dikten ligger också ett flödesschema av förälskelsen skruvade verklighetsuppfattning:
1, Man börjar tänka på en person, varpå tanken förvrider proportionerna.
2, Därpå förstår man att man tydligen är förälskad, vilket ju måste innebära att man älskar personen.
3, På detta följer den ultimata gränslösheten när man gör förälskelsen till ett fenomen som transcenderar hela ens person i sin gränslöshet vad gäller tid och rum, ty om objektet för min kärlek är den enda tanken för mig, så varde jag bliva den enda tanken för den andra genom att mina känslor blir globala för min person – Jag har helt enkelt blivit ett med mina tankar. L’amour – C’est moi!
Inkarnation: Det som från början var en tanke – ett ord, har alltså plötsligt inkarnerats i och genom min egen kroppsliga och själsliga person. ”..och ordet blev människa..” Det är jag som är ”räddningen – Kärlekens gudomlighet” för den andra.
Merete Mazzarella citerar ur avhandlingen ett citat ur en roman av Jeanette Winterson som lyder:
”Hur kommer det sig att det mest ooriginella vi kan säga varandra fortfarande är det vi längtar mest efter att få höra? ’Jag älskar dig’ är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte heller jag.”
Kanske vill vi höra det därför att det bär med sig så mycket av att personen som säger det erkänner sig ha transcenderat ut ur sig själv till att leva i mitt liv, att se mig som ett centrum, och kunna säga ”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden”
*
Eden eller Huis Clos: Det är väl just genom och i denna inkarnation med okänd livslängd som förälskelsen och kärleken utgör som skräcken med olycklig kärlek ligger.
Så väl den obesvarade olyckliga förälskelsen, som det spruckna förhållandet. Man lever inkarnerad i den andras liv på ett sätt som inte fungerar. Och genom att man inte vet hur man skall tolka sig själv i denna relation så kommer hela verkligheten att hovra utan att falla på plats. Det klassiska exemplet är väl att sitta rakt upp och ned vid telefonen och vänta på att hon/han kanske skulle komma att vilja ringa…
Om kärlek är att ta ett steg ut ur sig själv, så blir den olyckliga kärleken när man inte kan ta steget tillbaka in i sig själv igen. Då kanske ändå Sartre har rätt: Helvetet är den andra människan som står i vägen – Huis Clos.