Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Teater/musikdrama’ Category

mamma_mia_ver2_20595148I musikalen Mamma Mia, så ska ju berättelsens vigsel stånda i ett kapell på en grekisk ö. Kapellet är utan ikonostas, men ser påfallande grekiskt ut (konstigt…?) I  detta kapell väntar så en präst som ser påfallande svensk ut. Berättelsen förutsätter också den påfallande heteronormativa och kvinnoförtryckande anglosaxiska seden att pappan skall lämna över bruden – även om det nu blir mamman som gör det. När inte allt i berättelsen går som det ska, ser alla församlade gäster inklusive prästen besvärade ut – man ska ju inte skämta med något så allvarligt som religionens inauguration av ett kärleksförhållande. Jag tycker i alla fall det är ganska trevligt att Björn Ulvæus är ganska tydlig på den punkten. Äktenskapet är instiftat och beskyddat av Gud – och givetvis inte den grekiskortodoxa Guden utan en odefinierat västeuropeisk Gud.

Nu gäller det bara att bestämma sig vilken hållning hos Björn Ulvæus som är där för syns skull…hans privata ateism eller hans professionella Guds/religionsvördnad.

Berättelsen hade ju funkat lika bra med en glad grekisk 60-årig bypolitiker som viger paret på en vacker marmor- beklädd klippavsats…

……….Kanske lite magsurt av mig…….men problemet med Ulvæi ateistiska uttalanden utanför Mamma Mia är att man bortser från att religionen trots sina problem också kan vara ett socialt smörjmedel….om vi som troende kan släppa lite på våra sannings- och exklusivitetsanspråk, vilka gärna Ulvæus får kritisera. Varför inte i en ny musikal??

mammamia

Nå, Vad tyckte jag då om Mamma Mia som filmatiserad musikal?

kyrka_vid-_kastro_sinfosJorå, lite krystad och grund som berättelse, lite väl fånigt med körerna/baletterna som ska fylla ut (nästan) alla nummer. Men filmen var glad och rolig och det var en skojig rollbesättning med Brosnan och Streep. Den var sannerligen inte genial, och att kalla den för världens främsta musikal är väl att göra en väl pinsam ”kay Pollack”. Det roligaste var nog att höra sångerna i nya tappningar av skådisar kända för allt annat än musikaler av denna genren, och eftersom Agneta och Annfrid sitter så hårt fast i trumhinnorna blir det extra roligt.  Klart sevärd en gång, och oproblematisk att se om flera gånger.  De av många så omtalade sexanspelningarna tänkte jag inte på.Visst fanns det, men inte mer än på Aktuellt 21:00.

Annonser

Read Full Post »

 

”Var det på denna soffa din pappa förblödde?”

 

Lulu har nyss kommit ut ur fängelse och förför nu den påtagligt kåte sonen till den hon skjutit med denna lysande fras…väl medveten om replikens makabra obscenitet.. och Vem skulle inte falla till föga…? Se bara citatet nedan….?

 

 

 

schafer-christine(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! (Här finns mer och där)

 

 

 

Berättelsen om Lulu har i grund samma innehåll som den om Emma Bovary, men med en tydligare sexuell dramatik, och att arseniken är utbytt mot mord halvt om halvt av indignerad elakhet respektive förnöjt självförsvar. Om Young-Goon i Cyberkvinnan och Emma Bovary vänder sin destruktivitet inåt, så är Lulu bättre på att vända den utåt genom sex och våld på ett mer asocialt sätt än hos Flaubert 

 

cyborg-kwenDet finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning.

 

Dessa tre kvinnor(människor/personer/individer) görs till objekt för andras handlande. Inte främst sexobjekt, utan allmänt De blir osynliggjorda av släkt och vänner och börjar fly in i alternativa världar.

 

isabellehuppertDet stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi.

 

*

 

schafer-christine-5Madame Bovary och Lulu slutar båda i katastrof, men Jag är en cyborg gör det inte. Den blir i slutet istället en skojig påminnelse om vad inlevelse, fantasi och kärlek kan göra….Gäller bara att hitta rätt objekt för ens inlevelse fantasi och kärlek…förlåt! hitta rätt subjekt menar jag förstås, inte objekt….

 

…..En värdig och vuxen ”Du” att upptäcka och älska.

Read Full Post »

liszt_franz1Vem vill födas?: Vi föds utan att be om det, vi äger känslor utan att be om det, vi blir kära utan att be om det och drabbas både av lyckan och olyckan utan att be om det, och när vi upptäcker hur vi kan påverka lyckan och olyckan, så vill vi ändå ofta släppa på ansvaret.

Liszt: Liebestraum

 

 

 

mazzarella20mereteMerete Mazzarella, (en samhällsdebattör jag oftast uppskattar), skrev luciadagen 2008 en spännande ”understreckare” i SvD, där hon recenserar en avhandling om kärlek av Camilla Kronkvist (What we talk about when we talk about love: Åbo Akademi/filosofen)

 

Som en av sina grunder hänvisar hon till tanken på att tankar och känslor inte utgör egna inre objekt utan bara hänvisar till yttre skeenden och objekt – vilket känns som en spännande tanke: Är det så? Eller som hon senare kommenterar: 

 

 Det går inte att en gång för alla gång säga vad en känsla – rädsla, vrede eller kärlek – är, för känslor – bland dem kärleken – utgör snarare uttryck för vilka vi själva är, hur vi i olika situationer uppfattar världen..(…..)….Att älska är att stiga ut ur sig själv, att sluta upp med att uppfatta sig själv som centrum för sitt liv.”

hc_andersenedvard-griegFlödesschema: Samma tanke finns implicit i en vers mer känd som text till en sång av Grieg. Kanske föregår här H. C. Andersens grukens eller haikuns klarsynthet i den lilla versen “Jeg elsker dig” (ur hjertets melodier) , som ger en kort tankeresa med samma innehåll: Låt oss göra en liten exeges.

 

”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden, Du er mit Hjertes første Kærlighed !
Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden,
Jeg elsker Dig i Tid og Evighed. -”

 

 

cyranoroxaneDet första han stipulerar är att man som förälskad tänker oavbrutet på en och samma person (Min Tankes Tanke ene Du er hvorden),

dessutom ser man på denna förälskelse som den enda och viktigaste, inte bara för en själv utan till och med globalt för alla (Du er mit Hjertes første Kærlighed !Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden, ).

Denna min förälskelse är alltså unik både vad det gäller subjekt och objekt (Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden,) Dels har jag aldrig älskat någon så här mycket, men inte heller har mitt objekt någonsin blivit så kraftfullt älskat, som av just mig. På samma orimliga sätt lyckas förälskelsen också spränga tidslagar genom att den tycks vara för evigt.

*

 

Men i dikten ligger också ett flödesschema av förälskelsen skruvade verklighetsuppfattning: 

 

1, Man börjar tänka på en person, varpå tanken förvrider proportionerna.

2, Därpå förstår man att man tydligen är förälskad, vilket ju måste innebära att man älskar personen.

3, På detta följer den ultimata gränslösheten när man gör förälskelsen till ett fenomen som transcenderar hela ens person i sin gränslöshet vad gäller tid och rum, ty om objektet för min kärlek är den enda tanken för mig, så varde jag bliva den enda tanken för den andra genom att mina känslor blir globala för min person – Jag har helt enkelt blivit ett med mina tankar. L’amour – C’est moi!

 

Inkarnation: Det som från början var en tanke – ett ord, har alltså plötsligt inkarnerats i och genom min egen kroppsliga och själsliga person. ”..och ordet blev människa..” Det är jag som är ”räddningen – Kärlekens gudomlighet” för den andra.

 

Merete Mazzarella citerar ur avhandlingen ett citat ur en roman av Jeanette Winterson som lyder:

 

Hur kommer det sig att det mest ooriginella vi kan säga varandra fortfarande är det vi längtar mest efter att få höra? ’Jag älskar dig’ är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte heller jag.”

 

Kanske vill vi höra det därför att det bär med sig så mycket av att personen som säger det erkänner sig ha transcenderat ut ur sig själv till att leva i mitt liv, att se mig som ett centrum, och kunna säga ”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden

 

*

huis_closhuisclos1

Eden eller Huis Clos: Det är väl just genom och i denna inkarnation med okänd livslängd som förälskelsen och kärleken utgör som skräcken med olycklig kärlek ligger.

Så väl den obesvarade olyckliga förälskelsen, som det spruckna förhållandet. Man lever inkarnerad i den andras liv på ett sätt som inte fungerar. Och genom att man inte vet hur man skall tolka sig själv i denna relation så kommer hela verkligheten att hovra utan att falla på plats. Det klassiska exemplet är väl att sitta rakt upp och ned vid telefonen och vänta på att hon/han kanske skulle komma att vilja ringa…

 

Om kärlek är att ta ett steg ut ur sig själv, så blir den olyckliga kärleken när man inte kan ta steget tillbaka in i sig själv igen. Då kanske ändå Sartre har rätt: Helvetet är den andra människan som står i vägen – Huis Clos.

 

 

Read Full Post »

(TT) ”….En ung arbetslös kvinna hittades i går natt död i sviterna av obehandlad TBC i takvåningen tbc-links-pa1av ett utdömt hus i Gamlestan strax utanför Göteborgs centrum. Maken, som sen en tid tillbaka levt separerad från den unga kvinna samt några av parets vänner fanns också i lägenheten när polisen och jourläkare anlände. En av parets vänner hade tidigare hittat kvinnan förvirrad, dåligt klädd och svårt nedkyld och hjälpte henne då till maken och vännernas takvåning, där det visade sig att hennes sjukdom inte längre var behandlingsbar. Kvinnan hade enligt uppgift somnat in stilla med maken bredvid sig och vännerna i närheten……” 

mimi-et-rodolfo1

Hela historien är mer eller mindre som ett såll när det gäller detaljer i parets psykologi och historia, men eftersom de flesta är så villiga att fylla i dessa hål med vår egen fantasi och erfarenhet – så funkar det.

juntunen_helena072Göteborgsoperans la Bohème är bra! Scenografiskt har man fastnat i ett tråkigt fack, men många detaljer i regi är utsökta, castingen är perfekt speciellt mellan den rödhårigt skönbleka Helena Juntunen som Mimi, och den nervöst introverte hunken bulent-bBülent Bezdüz som Rodolfo (Bara han är en anledning att släppa in Turkiet i EU) Kom ihåg hans namn!! Båda är en aningen svaga i röststyrka och tappar på så sätt i dynamik mellan starkt och svagt, men de agerar bra, har vackra röster och ser bra och rörande ut, både tillsammans och enskilt. Mimi och Rodolfo är på så sätt ytterst trovärdiga som ett ungt vackert strävsamt par från fattigdom (lövgärdet eller Brandbergen), som krossas av sjukdom i sin egen kärleks tragik.

Jag är nöjd! 

Dessutom har Ulla Dahlbäck som översatt texten till textremsa (jojo! – en så’n finns numera på alla större operahus) skapat flera schyssta oneliners. den bästa är nog ”Kärlek utan skratt blir hes” 

Däremot tycker jag att det finns ett problem med attidtyden hos svensk publik oavsett man går på bio eller opera..    Varför ska det vara så svårt att hållakäften under föreställningen, och varför ska det vara viktigt att applådera i tid och otid??  En operaföreställning är inte samma sak som en CDskiva, barnens luciatåg, eller polarnas spex på en kräftskiva. En operaföreställning är en teaterpjäs, oftast med allvarlig handling, och då ger man uppmärksamhet åt dem som kämpar för sitt liv i orkesterdike, ljusrigg och scen. 

Applådera kan man göra efteråt – även om de sjunger ordet amor på italienska – Jag blir störd!!

När jag efter föreställningen gick och funderade på hur det skulle kännas om jag hade förlorat min hustru på ett mer tragiskt sätt än genom skilsmässa, för lyckligtvis lever hon i alla fall. då blippade ett sms från min dotter till: ”Pappa jag älskar dig!!”

  

…Jag är ledsen att det bara fanns Pavarotti som föralldel har en hyfsad röst men en USEL skådis.

I denna roll är han dessutom fel-castad: Är han en utmärglad 25 årig poet? Ha!!

Read Full Post »

2100-1367puccini-la-boheme-posters1Barnledig kväll: Vad göra? Jo springa på operan och lyssna på la Bohème.la_boheme-lg

Jag bloggar i natt om vad jag tyckte….snyft! suck!

 …fast man blir aldrig barnledig som förälder, jag kommer tänka på henne, undra om hon har det bra etc. Men det skall bli skönt att börja erövra vardagen igen. Och oavsett huset är sålt till trettondagen, så gånge flyttlasset runt den helgen, då champagnen också korkas upp av juridiska skäl när jag drar iväg från det gamla.

 

 

 

 

 

met-boheme

Read Full Post »

walt_disney_snow_white_1937_trailer_screenshot_281229Ännu Ett film- och musikgeni ska presenteras efter Dennis Potter, dagens har numera fått sitt namn nedkladdat av popcorn och unken bigott moral, men är personligen inte mindre betydelsefull för det: Walt Disney (1901 – 1966). Att det har blivit ett stort och populärt företag i Walter Disneys efterföljd är lätt att förstå. Den fantasi, fenomenala humor och kärlek till såväl det ganska nya mediet film, som musik och klassiska folkloristiska detaljer som hans industri snabbt visade upp var för de flesta omöjlig att inte tycka om, eller åtminstone bli berörd eller underhållen av.

 

Walt Disney hade enligt uppgift en väldigt svår uppväxt, vilket man säkert skulle kunna läsa in i diverse rollfigurer, men det som jag tror är det som han bör kommas ihåg för när det gäller barndom, är nog hur han ändå vänt sin egen situation och istället förgyllt mångas barndom med sina filmer, även om jag började bli besvärad av kommersialiseringen som märktes även för mig redan som barn. Det började kännas konstlat, krystat och utan fantasin som funnits innan – men då var han död sen flera år och den nu rådande ”Disneyska ortodoxin” hade börjat ta över. Brottet kom med Aristocats, där jag tyckte att man var ganska elak i teckningen av den gamle Butlern. Den kändes onyanserad, men för all del filmen hade sina poänger också. Det som jag finner mest slående i produktionen från före Walt Dineys död, är att dess humor är hermetisk. Den rör sig inom filmen, och känns aldrig som om den drev med företeelser utanför. När flodhästarna dansar är det inte för att driva med balett, utan tvärtom för att säga att även flodhästar kan gilla denna allmängiltiga konstform, Till skillnad från ”Kogänget”  (2004) där Europa, storstad, joddlande, balett och opera blir symboler för det onda. Men man är i Kogänget tillbaka i dumbos teckningstradition – vilket är skojigt.

Man kan ju fråga sig om det gått snett med Disney? Jag tror det – delvis. Hur kommer det sig att det finns så många som antingen älskar företagets produktioner onyanserat, inklusive nöjesfälten (Disneyworld etc.) och den av Disney company utvecklade staden ”Celebration” . Samtidigt som andra verkar hitta väldigt mycket att kritisera dem för, såväl gnälligt men befogat som detaljer tolkade in absurdum.

Jag gissar att om Företaget lät bli att politisera, moralisera och kommersialisera, utan bara gjorde film, så skulle det gå bättre. Deras vana av att göra god filmkonst finns, men förnärvarande är väl smaken och idealen – och pretentionerna en aning unkna. Detta drar till sig kritik som flugor.

Kanske finns det inget pure magic över Disney bara simply commercial…?
”Disneyska ortodoxin”  ¿Que?…
Jo, att efterföljare till betydelsefulla fenomen, tenderar bli väldigt hårdhänta med fenomenet och allt runtomkring (ex den Lutherska Ortodoxin), av rädsla att renlärigheten, populariteten och betydelsen skall sjunka – vilket den gör just därför.

Read Full Post »

När jag var 15 fick jag mina skor sönderskurna av Hasse. Han tyckte jag såg ”bögig” ut i mina svarta skor och grå manchesterbyxor (just grå manchester torde ju vara ett osvikligt tecken…på att man tillhörde någon form av minoritet….typ…folkfrån ”North Humbria”


david_bowieAllt löste sig dock – och vi blev vänner på hans initiativ, eftersom det visade sig att jag kunde spela gitarr och kunde lära honom att spela ”Space Oddity” hjälpligt. I släptåg av hans Bowie-tycke, föll även några till bort från listan av elakingar som sparkade sönder mitt skåp eller blockera toalettdörren…en liten solskens-bowie-historia.

Detta är väl om inte ett musikaliskt genius, åtminstone ett födgeni. Karln lyckas göra pengar på allt, och blir egentligen aldrig någonsin pinsam, om än med tiden tråkig och ointressant.


david-bowiegalDet stora med Bowie är nog ändå att han genom glamrocken och koncept-person Ziggy Stardust lyckades bygga in röda trådar mellan sångerna och sin person på ett kreativt sätt: En egen litteratur eller värld runt Ziggy. Jag och mina vänenr satt ofta och försökte hitta hur melodierna ex på Ziggy-plattan egentligen hängde ihop som berättelse.Allt detta gjorde att han ansågs en aning exklusiv under många år, eller t o m suspekt eller farlig för eventuella högersympatier.


Därför slogs jag av var hur snabbt han blev folkkär, även bland tidigare kritiker, efter den stora spelningen på Ullevi 1983. Plötsligt snackade alla om Bowie och den något överskattade hype-låten Let’s Dance, som sedemera Tv4 våldfört sig på… Det kändes en aning inställsamt och osjälvständigt när plötsligt alla dörrar och hjärtan öppnades för Bowie. Nåväl fortfarande var den tidiga Bowie inte lika populär bland de nya fansen, så där kunde man behålla snobberiet – för det var ju egentligen bara det handlade om – rent snobberi.


david_bowie_young-a1Nåväl, Jag kan inte säga att jag lyssnar på honom speciellt ofta nuförtiden, men hans ominösa textvärldar har nog ändå påverkat min fantasi. Egentligen säger ju inte texterna så mycket, utan är små hermetiska berättelser och dikter, men det finns känslomässiga valörer i dem som är spännande och fantasieggende. Jag fortfarande inte höra ex ”Five Years” utan att skapa inre bilder, eller Starman..

david_bowie_-_diamond_dogs-front

Read Full Post »

Older Posts »