”Sea of love” Ibland känns amerikanska filmer mer än tillåtet endimensionella, och hit hörde onekligen denna film jag såg med min dotter igår kväll. Den nyss frånskilde och halvt försupna knölvalen till polis (för all del snyggt spelad av Al Pacino) skall med hjälp av en älsklig och jovialisk kollega (John Goodman) lösa morden på tre lokala Don Juan. kriminalploten i sig kunde väl gå an, den hade vissa realistiska drag på låg och hög nivå och rimlig utveckling och, men personteckningen blev trots bra insatser väldigt spekulativ och stereotyp. In i handlingen kom en ung kvinna (spelad av Ellen Barkin); ensamstående med en söt liten dotter – fader okänd. Självklart bor alla i typiskt New York-schabbiga lägenheter, självklart dricker han whiskey till saxofon-jazz och och trakasserar sin ex (omgift med en annan kollega till honom) med ”drink-n-dial” kl 03.00. Självklart måste hon ha stilettklackar och den ”lilla röda” på för att vi ska ”förstå” att hon är sexig. Självklart hamnar också poliserna bredvid varandra vid bardisken på en pub för att tala med varandra korthugget utan ögonkontakt, och självklart känns de erotiska scenerna lika levande, fria och oförutsägbara som en säkerhets-demonstration på ett flyg (Även om jag sett ett brittiskt undantag i somras).
Schabloner Nu skulle det kanske vara att kasta sten i glashus om jag började kritisera konstnärlig schablonisering i sig, eftersom även ett annat av mina konstnärliga älsklingsmedia, opera, är väldigt starkt schabloniserat, men jag tappar fokus och blir bara irriterad, eftersom alla dessa detaljer inte tillför något. Att vara en knölval när man är alkis är för enkelt – varför inte hitta mer komplexa personlighetstyper, när det ändå oftast är så i verkligheten? Varför kan man inte låta ”bombnedslagen” ha jeans, gympaskor och en polotröja – som verklighetens bombnedslag. Varför inte låta honom bara nästan ringa sin ex efter att ha druckit negrita-rom till Cesaria Evoria istället för saxofon-whiskeyn? Eller är det denna stereotypering som skapar genren?
När jag för ett år sen läste en deckare som utspelade sig i operamiljö (Rüdiger Offergeld: Kundry Weint – Ein Bayreuth-Roman // Allitera Verlag, München 2005) och hade hoppats på lite mer finstämda toner, så var det samma sak där. Även om detta citat bara är ett påhitt bestående av tre meningar, så är det tydligt nog som bild. Schablonerna är globala och blytunga.
’Er zündete noch eine Zigarette, und sah seine lange, schlanke Beine an;
sie war sehr sexy. Aber warum konnte sie nicht verstehen das Parsifal
eine Oper voll von Antisemitismus war? Das alle Leute dieser Welt wußten. ’ (Han tände ännu en cigarett och tittade på hennes
långa slanka ben, hon var mycket sexig. Men varför kunde hon inte förstå att Parsifal var en opera full av antisemitism? ’vet ju hela världen.)
Queerdeckare Kanske är det också en fråga om författarens kön och genus – i alla fall skulle jag gärna se fler queer-deckare från Hollywood; filmatiserade. Jag har märkt att min dotter hanterar våld på bioduken bra, däremot är jag osäker på hur hon fixar att se igenom grumliga genusfördomar. eftersom som hon ännu inte är gammal nog för att helt kunna leva sig in i det sexuella spelet utan är tvungen att hantera allt kognitivt och allmän-emotionellt. Därför tror jag på queerdeckare.
Kanske borde jag med till och med ta hjälp av en läkare, en psykolog och en lämplig politiker för att skriva ett inlägg om detta till DN-debatt…… Ja, kanske det – det kan ju knappast kännas mindre angeläget eller genomtänkt än DNs andra inlägg.
A die Wundes Weblog 