I eftermiddags när jag var på väg till Poppy Day Tea (En Engelsk-nationalistisk tillställning för att samla pengar till engelska krigsoffer och deras anhöriga) i Dicksonska palatset. såg jag ett polisbeskyddat gäng från Nationellt Motstånd. Jag fylldes instinktivt av avsky speciellt som valet av dag känns osmakligt eftersom det (tjat tjat) är 70-årsdagen av Kristallnatten i morgon. Jag tycke faktiskt att Göteborgs stad och Göteborgs Polis kunde ha nekat demonstration av omtanke om den historiska innebörden..
Nåväl, min andra tanke var mer självreflekterande: Vad gjorde jag då? Jag var också fylld av nationalistisk anda, fast för min engelska del av släkten. Och Brittiska samväldet har inte bara gjort bra saker genom historien.
Så där gick vi på varsin sida om Vasagatan, åt varsina håll fyllda med varsina nationalistiska sentiment och tankar om ”fornstora da’r”. Men nog finns det ändå skillnader? Jovisst.
Jag ska inte uttala mig om enskilda medlemmar av Nationellt motstånd, eftersom det säkert 
finns synnerligen sympatiska medlemmar, precis som jag känner till 
stolpskott bland mina egna politiskt korrekta kretsar, men redan i organiseringen av det nationalistiska finns vissa skillnader: Jag skulle vilja veta hur många av dessa unga män som skänkt pengar till att bygga upp männsikor drabbade av krigets fasor mellan nationer och folk. Mina pengar gick till barn som förlorat sin pappa i tjänst. För även om England gjort fel när de gick in i Irak, och överdrev insatserna vid Falklandsöarna, så ska väl inte den enskilde meniges barn få behöva lida för Thatcher och Blairs dumheter. Inte heller kan vi låta fiendens barn lida – det var kanske mina kulor som drap föräldern – har jag då hjärta att strunta i det barnet
Jag kanske har fel, men det känns som att inramningen av Poppy Day är mer avspänd och humanitärt orienterad genom sin pacifistiska grundton, än Nationellt motstånds demonstration. Vi satt och drack te och åt scones med sylt eller sanwich med ägg och persilja. Vi ropade idiotiskt höga priser till auktionsvarorna. Är det någon medlem ur Nationellt Motstånd som läser detta, och anser att jag har fel – motbevisa mig! På Nationellt Motstånds hemsida är det en ganska aggressiv och oförsonlig attityd, så just därför undrar jag vad har man gjort av humanitärt arbete för att hjälpa vårt samhälle, eller är man bara oförsonlig? Och varför överhuvudtaget denna oförsonliga hållning? Varför inte slappna av och umgås över ett glas saftkobbel oavsett vår etniska bakgrund.
Det är i vår omtanke om de svagaste vi visar vår storhet – och då tör det inte heller spela någon roll vilken hårfärg man har. Den polska judinna jag träffade i somras, som var så glad över att få komma till Sverige efter kriget, och som verkligen hade jobbat häcken av sig för att hjälpa svenska folket genom sin yrkesinsats i det offentliga – hur skulle man kunna ha hjärta att ”repatriera” henne efter allt hon gjort sitt nya hemland? Är det utslag för en god nationell kultur. Hur många fadderbarn i krigshärjade länder betalar man för om man samtidigt kräver repatriering till samma land – för hur ska vi kunna leva med att skicka folk i döden som inget gjort?
Eftersom det inte finns någon svensk Poppygrupp som i pacifistisk anda minns svenska kämpar, och hjälper deras anhöriga (eller deras fienders anhöriga), skall jag nästa gång tillfälle mig gives (återigen) besöka den okända soldatens grav, och där lägga en blomma. Att politiker offrar soldater ska inte de döda soldaterna behöva lida av. Att minnas våra döda soldater och krigets osmakliga tragedi är om vi tänker efter den tydligaste hjälpen som borde kunna hjälpa oss att bli pacifister och globalister i fred: Vi är alla syskon oavsett språk, kultur och utseende.
Självinsikt: Kanske är detta inte alls primärt en fråga om etnisk politik utan klass? Är det så att kanske politikerna gör för lite för att skapa trygghet och jobb – för alla landets inbyggare – Då är kanske trots allt ansvaret och ”skulden” er.
Hur många vet förresten var ”Den fallne krigarens minnesmärke” finns? Hur många visste ens att det fanns en okända soldatens grav i Sverige? – Jag avslöjar bara dess placering efter personligt brev varför man önskar veta – men den finns faktiskt!
Men (tjat tjat) I morgon gäller Raoul Wallenbergs monument och minnet av Kristallnatten – och alla judar som strök med och de levande som fortfarande lider av nazisternas härjningar.
A die Wundes Weblog 
