”Pastorer lovar helnyktert liv”
Publicerad: 2009-03-06 09:20 i Tidningen Dagen
Pastorer och predikanter inom Trosrörelsen har tillsammans tagit ett unikt initiativ – de ska leva helt utan alkohol.
Det var på predikantkårens årsmöte i slutet av februari som alla närvarande ställde sig bakom ett uttalande som vikten av nykterhet. Men det stannade inte bara vid en allmän uppmaning. De lovade även själva att leva ett helnyktert liv, enligt ett pressmeddelande från Livets ord.
Ställningstagandet ska ses mot bakgrund av den ökade alkoholkonsumtionen i Sverige. Trosrörelsens pastorer tycker även att det är fel att inte ens frikyrkor numera är alkoholfria zoner, och de ska arbeta för att de kyrkor de själva representerar ska vara helt alkoholfria miljöer.
På mötet i Uppsala skrev de närvarande under en skrivelse. Nu håller man även på att samla in underskrifter från de medlemmar i predikantkåren som inte var närvarande. I skrivelsen står bland annat:
”Vi ser en oroande tendens att det sker en förvånansvärt snabb liberalisering av synen på alkohol inom kristna sammanhang där detta för bara några år sedan var otänkbart. I denna situation vill vi som pastorer och predikanter som företräder Trosrörelsens församlingar i Sverige uttala vårt starka stöd till en helnykter livsstil. … Som undertecknare av detta uttalande har vi valt att leva nyktert och att avstå från alkohol samt att aktivt arbeta för att våra kyrkor ska bli alkoholfria miljöer.”
(slut tidningscitat)
I första anblick kan det verka vara ett ganska bra beslut: Man tar tydligt avstånd från alkohol och därigenom även de skadeverkningar alkoholmissbruket kan leda till. Man gör det även på en tydligt grundad tro på att vi människor med varandras och guds hjälp kan hitta vägar ut ur ett missbruk.
Men är detta det enda synsättet när det gäller detta problem? Nej. Självklart inte. Dels brukar det inte vara så oerhört många missbrukare i frikyrkoförsamlingar i grunden, så frågan är vilka man egentligen vill nå. Under många generationer har ju just frikyrkligheten varit ett av de få helnyktra områden i samhället, vad än detta har inneburit.
Det största problemet med ställningstagandet är ändå att man gör alkoholfrågan till en bekännelsefråga. Om man ställer ett oskrivet kulturellt krav på att alla medlemmar inte bara bör vara nykterister utan till och med absolutister, så kommer man att dessutom motarbeta nåden i den församlingen. Tyvärr har jag sett detta i praktiken, hur bra pålitliga kristna människor efter ett återfall i spritmissbruk, fått ågren för att ha svikit Gud inte bara sig själv, och känt en så stor skam att det behövts onödigt stor insats för att rätta till nykterheten, bara för att efter tillfrisknandet drabbas av att den egna församlingen börjat se ned på personen, och befriat honom från viktiga förtroendeuppdrag som alltid fungerat innan. Jag tror därför att det är utomordentligt viktigt att när det gäller alla individual-moraliska frågor inte låta det bli en fråga om att vara förebild, vilket inte hindrar att man har en mycket strikt alkoholpolicy som, gäller vid alla församlingens träffar, men det är en annan sak.
Guds nåd skall vara villkorslös i mötet med alla människor, helgelsen skall vara fritt formulerad utifrån våra personliga behov och understödd av församlingen på en formell basis.
På så sätt ska en person kunna känna att även de som nyttjar alkohol kommer göra allt för att hjälpa den kamrat i församlingen som har missbruksproblem, inte för att Gud vill det, inte för att Jesus bett oss om det, utan för att vi har respekt för vår församlingsvän – oavsett vad Gud tycker. Det är väl inte för vår egen frälsnings skull som vi skall låta bli alkohol i våra församlingar – Då är det ju bara hyckleri och ren skenhelighet.
Nåväl, finns det då inga goda skäl att vara nykterist, hel-nykterist eller absolutist? Jo självklart! Det finns också många bra skäl att ha en officiell alkoholpolicy för församlingar, föreningar och arbetsplatser – men det handlar bara indirekt om religion. Mest handlar det trots allt om medmänsklighet och medicinska/psykiatriska/sociala faror och skador. Självklart är det också medmänsklighet som ytterst driver de nu helnyktra 40 pastorer inom den svenska trosrörelsen, det tvivlar jag inte en sekund på, men åtgärden i sig är tyvärr ganska tvivelaktig. Den riskerar bara att skapa ett annat missbruk, ett missbruk av nåd, helgelse och kristet vardagsliv, som stänger ute folk som inte kommer till ett och samma svar som pastorn, och ett och samma svar som sen alla församlingsbor officiellt förväntas dela som sina egna svar 15 minuter efter offentliggörandet – oavsett vad man tyckt i frågan innan.
När jag under några år arbetade med missbrukare fick jag möta frikyrklig helnykterism på både gott och ont. Det negativa var precis som jag sade ovan att man skapade en neurotisk hållning till drickandet som jag fick se bryta ner goda kristna till såväl kropp och själ som ande, bara för att deras församlingar ville vara ”kristna på riktigt”, på ett liknande sätt blev det också fel att bara hänvisa till att ”Jesus frälste mig från flaskan”, när det troligen låg ett stort mått av praktisk medmänsklighet bakom. Det är viktigt att just kunna erkänna denna medmänsklighet eftersom den kan också visa att vi människor kan bli nyktra även utan Gud, för det kan vi.
Det positiva som jag fick se var att i dessa överskruvade frikyrkomiljöer som gjorde nykterhet till verkhelighet så brydde sig folk om frågan och tvingade folk att tänka efter och ta ställning, vilket vi i svenska kyrkan inte alls gjorde på samma sätt – inte ens när någon hade spritproblem.
Mellantinget skulle vara i mitten: Det finns alltså en mycket god sida av dessa 40 pastorers beslut: Beslutet kan få församlingar och arbetsplatser att besluta om alkoholpolicy – vilket är bra, beslutet kan få oss var och en att tänka efter och ta ställning om var vi själva står i frågan och huruvida vi själva har problem med spriten…Vad vi sen kommer fram till personligen, det får bli en fråga mellan mig och Gud, mig och mina anhöriga, men inte mellan mig och pastorn. Slutligen var det olivträdet som var Athenas gåva till staden, inte vinrankan. Olivträdet som ger mat, bränsle, skugga och ved. Vinet är ett glädjeämne låt så vara även vid frånvaron av det…
Visst känns det som samma berättar tradition som Lotta på Bråkmakaregatan i regi av Johanna Hald – men vuxnare, mer lysrör, mindre gulligull – och detta gör också att filmen ändå bär trots sina klichéer. Den kunde ha gjorts ännu mindre rapsodisk, mer realistisk och flytande, men det behövs inte Johanna Thydells berättelse främst, men också Lisa Siwes regi lyckas återskapa tillräckligt mycket av hur det är att vara tonåring respektive förälder och morförälder, att leva i brännpunkten av trassel med vem man själv är och hur ens föräldrar uppför sig. Jag som man, son och pappa kände igen allt och grät och snyftade när jag levde mig in i filmen, och fick plötsligt uppleva det finaste en 
förälder kan uppleva – och just under denna film känns det ännu bättre, ännu mer mäktigt: När jag sitter där och snyftar och hulkar över mammans förvirrade cancer-själ, så har min dotters kompis uppmärksammat dottern på att jag har en tår i ögat och plötsligt finns det där en varm hand från mitt egen barn som tröstar mig och fyra 10-åriga ögon som tittar ömt – och en aning roat – på (kompisens) rörda pappa.
Nu är jag också fast i ansiktsboken. Det känns lite grand som att man inte kan hålla sig ifrån trenderna, men lite skojigt är det också eftersom vissa av ens arbetskamrater är med och man faktiskt också kan utbyta arbetsrelaterade frågor. 
En riktigt 
”…(……)…
Måhända låter det som alla var svenne-bananer i löptexten, men till syvende och sist kan vi inte förneka att vi delar vår svenska kultur med nästan alla väster om Ural och Indus! Troligen för att tidigare generationer av innebyggare på denna landtunga i norden sett handelsutbyte med fjärran grannar som helt naturligt. Vi har alltså egentligen alltid haft ett internationaliserande levnadssätt, som egentligen aldrig brutits. Vår kontinuerliga import av fjärran namn, tankar, religioner, konsthantverkstekniker, kryddor och maträtter, har alltid funnits där men bara omprövats som historiskt fenomen vid krig med nära grannar 
Orwells ”1984” i svensk sjukvård: läkare och politiker bestämmer som vanligt allt, inte för att det är bäst för patienter eller ens forskning, utan för att det gagnar deras personliga mål mest. I alla fall är det lätt att tro på en sådan konspirationsteori, och inte lyckas sjukvårdens politiker och tjänstemän motbevisa det heller. Utan de bara umgås med sina gelikar i sina små ”stam-celler” för att smida ränker. Men bara deras stamceller tycks duga………
Även om jag ogillar lagarnas formuleringar utifrån vissa formuleringar som gör att jag än så länge vägrar donera, så kan jag se de praktiska fördelar när man låter mer eller mindre levande människor bidra till en förenklad och billigare sjukvård (Transplanterade organ är oftast billigare, enklare och mer praktiska än sina mekaniska motsvarigheter. Ett mekaniskt hjärta kräver t o m en mindre ryggsäck med luftkompressor och slangar rakt in i bröstkorgen och då är ju givetvis naturens konstruktion bättre. Emellertid blir lagarna ändå likt T-fordens färg: Den sades säljas i valfri färg, men de facto fanns den bara i svart. men detta var givetvis en humoristisk reklamdrive. Att vi skulle få bestämma demokratiskt när det gäller våra frivillig donation är blivet tyvärr en lögn, om än med gott uppsåt.
Nu Dissen
Nåväl, Detta etiska dilemma har sen några år varit förkroppsligat hos familjen Richardson i n Felix öde har under många år kunnat följas i media, så ock den besvärliga debatten.
Jag tycker Felix och Emmas föräldrar Helena och Fredrik gör helt rätt, och eftersom jag är gripen av deras öde, vill jag bara önska dem lycka till och peka på att allt det besvär de ägnat frågan också med all tydlighet visar att deras familj är en god miljö för både storebror och lillasyster. När navelsträngen använts är ju Emma som vilken annan efterlängtad unge som helst och tänk vilket underbart syskonskap.
Visst kan religiösa människor ställa till elände men det lär ändå vara ett långt mindre problem än ex tobaksrökning. Eftersom religionen har lett till fler viktiga och positiva tankar, seder och bruk anser vi att detta är något vi individer har rätt att själva förfoga över – vilket vi gör. Om nu de flesta människor på jordens yta, och så även i Sverige har valt att tillägna sig en andlig eller religiös livstolkning (trots allt är en religiös livstolkning vanligare än en ateistisk dito, och Svenskar är ett i grunden andligt folk – men med ganska självständiga andliga tankar), vad har då U. för rätt att kritisera detta, som är individuella val i enlighet med vår grundlag, och med vilken rätt kan han säga att en religiös medborgare oavsett ålder skulle vara mindre nyfiken, kritisk och förnuftig.
Farlig fritid och gemenskap: Eftersom många av oss med en religiös-andlig livssyn också uppskattar den gemenskap som vår världsbild ger; att vi träffar andra likasinnade, att vi får vänner, att vi kanske träffar vår kärlek där etc, så undrar jag om vi inte kanske borde känna oss frestade av att också förbjuda religiösa sammanslutningar, ty även på fritiden kan ju barn bli indoktrinerade. Vi borde därför helst registrera vilka religiösa som umgås med vilka så att vi precis som vid virologiska epidemier kan kartlägga smittkällorna från friskola till hem, från hem till religiös gruppering. Kanske kan man med lite pengar få någon släkting att berätta vilka som brukar hänga var……Kanske kan man använda FRA liknande juridiska konstruktioner när man ändå håller på…
Ett hovsamt förslag:
I går fick jag veta att Georg Riedel är jude, men inget om Persbrandt är hindu!!! Om ni inte visste det förr, så kanske ni också visste det efter guldbaggegalan igår: Georg Riedels mamma var judinna så då är han också jude. Däremot var det ingen som talade om Att Lena Endre har baltisk härkomst, eller om Jan Troells föräldrar var konfirmerade eller om Cecilia Frodes pappa har funderat över själavandring någon gång eller om Maria Heiskanen handlat smör av en shiitisk muslim någon gång. Inte heller sade Johan Glans något om sin syn på Urda.
Faktum är att jag tycker de senaste åren verkar det ha blivit lättare och lättare att komma undan med antisemitism, och jag tror inte lösningen ligger i att tala om vilka som är judar – då kan staten lika gärna beordra att gula stjärnor sänds med post igen. Däremot måste man vara modigare och öppnare med debatten och kanske främst måste Sverige börja erkänna att vi är ett rasistiskt land – för det är vi. Vi behandlar alltid människor som inte härstammar 5 led tillbaka ur en Svenne-banan som suspekta. Vi gör oss stolta över åsikter som ”Vi har ju alltid haft invandring….se på alla norrmän och danskar….och vallonerna…..för att inte tala om vallonerna…”
Men är det ändå inte så att Israel dödar palestinska barn med vit fosfor? Jag vet inte! Kanske! Det finns indicia som säger att vit fosfor används och uppenbarligen dör palestinska barn av israelisk verkseld, men även israeliska barn dör, vilket är lika illa. Det är dålig politik i en desperat och omänsklig situation. men det är oskyldiga som drabbas, oskyldiga just för att man ser de andra som en grupp och inte som individer som kunnat vara släkt eller vänner. 
Låt aldrig en konkret person framför dig bli en den, en representant, utan personen bli en du, ett jag som kallar dig för du, någon du kan diskutera med och se i ögonen och komma överens med. Då kan också xenofobin bearbetas. Vi är alla delar av samma gudomlighet och samma skapelse; för att leva i ömsesidig relation med såväl varandra skapelsen som det gudomliga. Det är den enda ledstjärna som kan förlossa och frälsa oss
Första gången jag hörde hans röst, när jag som 16-åring, trollbunden av Mahler, fick höra honom sjunga Gustav Mahler ”
Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag gillar, men dels hittar han alltid de fraseringar som behövs för att 
Däremot blev jag ordentligt besviken på karln när jag för några år sen hittade en DVD med hans olika insatser genom åren, och personligen är han en bättre Liedersångare änm operasångare, eftersom han inte är lika tät i det sceniska som det musikaliska…..Flera filmer visade honom som en ganska 
A die Wundes Weblog 