Strax före jul fick jag en liten gåva till min Chalmersadress från ett kristet förlag. En liten bagatell om att det visst går att vara kristen och vetenskapare[Peter Stenumgaard: Vetenskap och tro, XP Media /Uddevalla 08] Jag vet inte varför jag fick den så jag har fantiserat om att man tror att alla kristna som finns på tekniska högskolor ständigt mår dåligt av att inte kunna få ihop sina världsbilder – och då skulle denna bok kunna utgöra en tröst, en annan fantasi är att det är en del av en världsomspännande drive från den kristna högern som önskar proppa mig och de studenter jag möter fulla med intelligent design och tvivel på vissa av vetenskapens landvinningar. Den tredje är att inte tillräckligt många köpt boken för att förlaget skall vara nöjt, men kanske kan en präst bland ”vetenskapsmän” köpa exemplar nog att fixa en studiecirkel. Troligen är det allt och inget.
Boken fyller i alla fall inte det syfte jag tycker författaren har. Jag tycker det är spännande att läsa några rader med fakta om Galilei, Newton, Faraday och Einstein men jag håller inte med honom att det är deras tro som lett fram dem till sina vetenskapliga bedrifter. Och här har vi nog det djupaste syftet – att jag skall uppmuntra kristna studenter och säga att de bästa vetenskapsmännen alltid varit kristna. Med andra ord:
Bara med Gud kan du nå framgång – enbart kristna kan bli genier….
När jag läser boken får jag tre allvarliga invändningar:
1, Den blir svepande, men eftersom den är tänkt att vara ganska populärvetenskaplig och kort hållen (127 pp), så gissar jag att med ytterligare hundra sidor så skulle det problemet bli mindre störande.
2, Mer störande och tyvärr samverkande med punkt ett är att ordet vetenskap används som ett entydigt begrepp som täcker allt forskningsarbete oavsett disciplin, frågeställning och omfattning. Självklart kan man inte uttala sig entydigt om vetenskapens trovärdighet, om man försöker få in både konstvetenskap, nationalekonomi och hållfasthetslära i samma begrepp.
Även här tror jag att fler sidor skulle kunna ha avhjälpt situationen.
3, Det känns märkligt att författaren känner sig tvungen att hitta en gemensam psykologi bakom hur sinsemellan ganska olika personer tänker, och göra tänkandet till något överblickbart. Författaren verkar vilja inrangera dessa kändisars tro och vetenskapliga gärningar i samma rationella tänkande.
Jag tror inte att vi alltid är så lätta att strukturera. De flesta människor tänker ganska rörigt från tid till annan och på olika sätt beroende på ämnet för våra tankar: Löser vi en spännande uppgift kan vi ofta koncentrera oss ganska påtagligt och systematiskt, är vi förälskade går tankarna hit och dit och både över- och undertolkar allt, löser vi en bekant uppgift kan vi öka vår simultanförmåga osv. Dessutom är vi olika begåvade både kvalitativt och kvantitativt.
Jag tror inte att det är bra att försöka få tron att bara ha en förståelse för oss. Skulle exempelvis Newtons principer på något sätt förändras av att han var en bigott sekterist? Skulle den förändras om han inte var det?
Vetenskap handlar om att försöka svara på frågor på ett så strukturerat och överblickbart sätt som möjligt, där olika frågor kräver olika struktur och överblick, och olika vågade experiment. Vetenskapligheten kan aldrig bedömas annat i ett visst isolerat fall. Just genom att ställa upp tro mot vetenskap, mytifierar man vårt tänkande och kunskapande om livet, oss själva och världen, där både tro/religion och vetenskap är delar av vår gemensamma struktur och kultur, och där ingen struktur eller metod bör förutsättas kräva generella sanningsanspråk.. Att vetenskapare misslyckas metodologiskt är väl inget man behöver göra om till konspirationer. Vi gör fel för att vi är mänskliga.
Jag tror att den givna uppföljaren till boken, som jag ändå tror skulle passa bättre i Richard Dawkins anda skulle avhandla tillfällen då tro – oftast kristen tro förstört vetenskapliga arbeten.
Likt författaren minns jag hur vissa kursare på teologen chockerades av nya kunskaper: hos oss var det att tron också samexisterar med våra sinnen, tanken och vår psykologi.
Detta var knappast något nytt för Gallilei och grabbarna och kanske var det just denna kunskapsmässiga öppenhet och att de arbetade med bildat folk som i princip kunde förstå magnituden av deras gärningar, inte tron på Gud i sig som var det avgörande och vackra i kråksången.
PS: Det sägs om Einstein, bla av Dawkins att han inte alls var så särdeles religiös, men begreppet gud var användbart för att benämna det okända och annat obevisbart.
A die Wundes Weblog 