”Pastorer lovar helnyktert liv”
Publicerad: 2009-03-06 09:20 i Tidningen Dagen
Pastorer och predikanter inom Trosrörelsen har tillsammans tagit ett unikt initiativ – de ska leva helt utan alkohol.
Det var på predikantkårens årsmöte i slutet av februari som alla närvarande ställde sig bakom ett uttalande som vikten av nykterhet. Men det stannade inte bara vid en allmän uppmaning. De lovade även själva att leva ett helnyktert liv, enligt ett pressmeddelande från Livets ord.
Ställningstagandet ska ses mot bakgrund av den ökade alkoholkonsumtionen i Sverige. Trosrörelsens pastorer tycker även att det är fel att inte ens frikyrkor numera är alkoholfria zoner, och de ska arbeta för att de kyrkor de själva representerar ska vara helt alkoholfria miljöer.
På mötet i Uppsala skrev de närvarande under en skrivelse. Nu håller man även på att samla in underskrifter från de medlemmar i predikantkåren som inte var närvarande. I skrivelsen står bland annat:
”Vi ser en oroande tendens att det sker en förvånansvärt snabb liberalisering av synen på alkohol inom kristna sammanhang där detta för bara några år sedan var otänkbart. I denna situation vill vi som pastorer och predikanter som företräder Trosrörelsens församlingar i Sverige uttala vårt starka stöd till en helnykter livsstil. … Som undertecknare av detta uttalande har vi valt att leva nyktert och att avstå från alkohol samt att aktivt arbeta för att våra kyrkor ska bli alkoholfria miljöer.”
(slut tidningscitat)
I första anblick kan det verka vara ett ganska bra beslut: Man tar tydligt avstånd från alkohol och därigenom även de skadeverkningar alkoholmissbruket kan leda till. Man gör det även på en tydligt grundad tro på att vi människor med varandras och guds hjälp kan hitta vägar ut ur ett missbruk.
Men är detta det enda synsättet när det gäller detta problem? Nej. Självklart inte. Dels brukar det inte vara så oerhört många missbrukare i frikyrkoförsamlingar i grunden, så frågan är vilka man egentligen vill nå. Under många generationer har ju just frikyrkligheten varit ett av de få helnyktra områden i samhället, vad än detta har inneburit.
Det största problemet med ställningstagandet är ändå att man gör alkoholfrågan till en bekännelsefråga. Om man ställer ett oskrivet kulturellt krav på att alla medlemmar inte bara bör vara nykterister utan till och med absolutister, så kommer man att dessutom motarbeta nåden i den församlingen. Tyvärr har jag sett detta i praktiken, hur bra pålitliga kristna människor efter ett återfall i spritmissbruk, fått ågren för att ha svikit Gud inte bara sig själv, och känt en så stor skam att det behövts onödigt stor insats för att rätta till nykterheten, bara för att efter tillfrisknandet drabbas av att den egna församlingen börjat se ned på personen, och befriat honom från viktiga förtroendeuppdrag som alltid fungerat innan. Jag tror därför att det är utomordentligt viktigt att när det gäller alla individual-moraliska frågor inte låta det bli en fråga om att vara förebild, vilket inte hindrar att man har en mycket strikt alkoholpolicy som, gäller vid alla församlingens träffar, men det är en annan sak.
Guds nåd skall vara villkorslös i mötet med alla människor, helgelsen skall vara fritt formulerad utifrån våra personliga behov och understödd av församlingen på en formell basis.
På så sätt ska en person kunna känna att även de som nyttjar alkohol kommer göra allt för att hjälpa den kamrat i församlingen som har missbruksproblem, inte för att Gud vill det, inte för att Jesus bett oss om det, utan för att vi har respekt för vår församlingsvän – oavsett vad Gud tycker. Det är väl inte för vår egen frälsnings skull som vi skall låta bli alkohol i våra församlingar – Då är det ju bara hyckleri och ren skenhelighet.
Nåväl, finns det då inga goda skäl att vara nykterist, hel-nykterist eller absolutist? Jo självklart! Det finns också många bra skäl att ha en officiell alkoholpolicy för församlingar, föreningar och arbetsplatser – men det handlar bara indirekt om religion. Mest handlar det trots allt om medmänsklighet och medicinska/psykiatriska/sociala faror och skador. Självklart är det också medmänsklighet som ytterst driver de nu helnyktra 40 pastorer inom den svenska trosrörelsen, det tvivlar jag inte en sekund på, men åtgärden i sig är tyvärr ganska tvivelaktig. Den riskerar bara att skapa ett annat missbruk, ett missbruk av nåd, helgelse och kristet vardagsliv, som stänger ute folk som inte kommer till ett och samma svar som pastorn, och ett och samma svar som sen alla församlingsbor officiellt förväntas dela som sina egna svar 15 minuter efter offentliggörandet – oavsett vad man tyckt i frågan innan.
När jag under några år arbetade med missbrukare fick jag möta frikyrklig helnykterism på både gott och ont. Det negativa var precis som jag sade ovan att man skapade en neurotisk hållning till drickandet som jag fick se bryta ner goda kristna till såväl kropp och själ som ande, bara för att deras församlingar ville vara ”kristna på riktigt”, på ett liknande sätt blev det också fel att bara hänvisa till att ”Jesus frälste mig från flaskan”, när det troligen låg ett stort mått av praktisk medmänsklighet bakom. Det är viktigt att just kunna erkänna denna medmänsklighet eftersom den kan också visa att vi människor kan bli nyktra även utan Gud, för det kan vi.
Det positiva som jag fick se var att i dessa överskruvade frikyrkomiljöer som gjorde nykterhet till verkhelighet så brydde sig folk om frågan och tvingade folk att tänka efter och ta ställning, vilket vi i svenska kyrkan inte alls gjorde på samma sätt – inte ens när någon hade spritproblem.
Mellantinget skulle vara i mitten: Det finns alltså en mycket god sida av dessa 40 pastorers beslut: Beslutet kan få församlingar och arbetsplatser att besluta om alkoholpolicy – vilket är bra, beslutet kan få oss var och en att tänka efter och ta ställning om var vi själva står i frågan och huruvida vi själva har problem med spriten…Vad vi sen kommer fram till personligen, det får bli en fråga mellan mig och Gud, mig och mina anhöriga, men inte mellan mig och pastorn. Slutligen var det olivträdet som var Athenas gåva till staden, inte vinrankan. Olivträdet som ger mat, bränsle, skugga och ved. Vinet är ett glädjeämne låt så vara även vid frånvaron av det…
I musikalen Mamma Mia, så ska ju berättelsens vigsel stånda i ett kapell på en grekisk ö. Kapellet är utan ikonostas, men ser påfallande grekiskt ut (konstigt…?) I detta kapell väntar så en präst som ser påfallande svensk ut. Berättelsen förutsätter också den påfallande heteronormativa och kvinnoförtryckande anglosaxiska seden att pappan skall lämna över bruden – även om det nu blir mamman som gör det. När inte allt i berättelsen går som det ska, ser alla församlade gäster inklusive prästen besvärade ut – man ska ju inte skämta med något så allvarligt som religionens inauguration av ett kärleksförhållande. Jag tycker i alla fall det är ganska trevligt att Björn Ulvæus är ganska tydlig på den punkten. Äktenskapet är instiftat och beskyddat av Gud – och givetvis inte den grekiskortodoxa Guden utan en odefinierat västeuropeisk Gud.
Jorå, lite krystad och grund som berättelse, lite väl fånigt med körerna/baletterna som ska fylla ut (nästan) alla nummer. Men filmen var glad och rolig och det var en skojig rollbesättning med Brosnan och Streep. Den var sannerligen inte genial, och att kalla den för världens främsta musikal är väl att göra en väl pinsam ”kay Pollack”. Det roligaste var nog att höra sångerna i nya tappningar av skådisar kända för allt annat än musikaler av denna genren, och eftersom Agneta och Annfrid sitter så hårt fast i trumhinnorna blir det extra roligt. Klart sevärd en gång, och oproblematisk att se om flera gånger. De av många så omtalade sexanspelningarna tänkte jag inte på.Visst fanns det, men inte mer än på Aktuellt 21:00.
Orwells ”1984” i svensk sjukvård: läkare och politiker bestämmer som vanligt allt, inte för att det är bäst för patienter eller ens forskning, utan för att det gagnar deras personliga mål mest. I alla fall är det lätt att tro på en sådan konspirationsteori, och inte lyckas sjukvårdens politiker och tjänstemän motbevisa det heller. Utan de bara umgås med sina gelikar i sina små ”stam-celler” för att smida ränker. Men bara deras stamceller tycks duga………
Även om jag ogillar lagarnas formuleringar utifrån vissa formuleringar som gör att jag än så länge vägrar donera, så kan jag se de praktiska fördelar när man låter mer eller mindre levande människor bidra till en förenklad och billigare sjukvård (Transplanterade organ är oftast billigare, enklare och mer praktiska än sina mekaniska motsvarigheter. Ett mekaniskt hjärta kräver t o m en mindre ryggsäck med luftkompressor och slangar rakt in i bröstkorgen och då är ju givetvis naturens konstruktion bättre. Emellertid blir lagarna ändå likt T-fordens färg: Den sades säljas i valfri färg, men de facto fanns den bara i svart. men detta var givetvis en humoristisk reklamdrive. Att vi skulle få bestämma demokratiskt när det gäller våra frivillig donation är blivet tyvärr en lögn, om än med gott uppsåt.
Nu Dissen
Nåväl, Detta etiska dilemma har sen några år varit förkroppsligat hos familjen Richardson i n Felix öde har under många år kunnat följas i media, så ock den besvärliga debatten.
Jag tycker Felix och Emmas föräldrar Helena och Fredrik gör helt rätt, och eftersom jag är gripen av deras öde, vill jag bara önska dem lycka till och peka på att allt det besvär de ägnat frågan också med all tydlighet visar att deras familj är en god miljö för både storebror och lillasyster. När navelsträngen använts är ju Emma som vilken annan efterlängtad unge som helst och tänk vilket underbart syskonskap.
Visst kan religiösa människor ställa till elände men det lär ändå vara ett långt mindre problem än ex tobaksrökning. Eftersom religionen har lett till fler viktiga och positiva tankar, seder och bruk anser vi att detta är något vi individer har rätt att själva förfoga över – vilket vi gör. Om nu de flesta människor på jordens yta, och så även i Sverige har valt att tillägna sig en andlig eller religiös livstolkning (trots allt är en religiös livstolkning vanligare än en ateistisk dito, och Svenskar är ett i grunden andligt folk – men med ganska självständiga andliga tankar), vad har då U. för rätt att kritisera detta, som är individuella val i enlighet med vår grundlag, och med vilken rätt kan han säga att en religiös medborgare oavsett ålder skulle vara mindre nyfiken, kritisk och förnuftig.
Farlig fritid och gemenskap: Eftersom många av oss med en religiös-andlig livssyn också uppskattar den gemenskap som vår världsbild ger; att vi träffar andra likasinnade, att vi får vänner, att vi kanske träffar vår kärlek där etc, så undrar jag om vi inte kanske borde känna oss frestade av att också förbjuda religiösa sammanslutningar, ty även på fritiden kan ju barn bli indoktrinerade. Vi borde därför helst registrera vilka religiösa som umgås med vilka så att vi precis som vid virologiska epidemier kan kartlägga smittkällorna från friskola till hem, från hem till religiös gruppering. Kanske kan man med lite pengar få någon släkting att berätta vilka som brukar hänga var……Kanske kan man använda FRA liknande juridiska konstruktioner när man ändå håller på…
Ett hovsamt förslag:
Pussande fisk!
Men eftersom det inte är första gången en liknande sak händer efter Måndagsdissens kraftfulla protest, att man ändrar sig så har jag i min generositet beslutat mig för att instifta en ny artikel: onsdagspussen.
I går fick jag veta att Georg Riedel är jude, men inget om Persbrandt är hindu!!! Om ni inte visste det förr, så kanske ni också visste det efter guldbaggegalan igår: Georg Riedels mamma var judinna så då är han också jude. Däremot var det ingen som talade om Att Lena Endre har baltisk härkomst, eller om Jan Troells föräldrar var konfirmerade eller om Cecilia Frodes pappa har funderat över själavandring någon gång eller om Maria Heiskanen handlat smör av en shiitisk muslim någon gång. Inte heller sade Johan Glans något om sin syn på Urda.
Faktum är att jag tycker de senaste åren verkar det ha blivit lättare och lättare att komma undan med antisemitism, och jag tror inte lösningen ligger i att tala om vilka som är judar – då kan staten lika gärna beordra att gula stjärnor sänds med post igen. Däremot måste man vara modigare och öppnare med debatten och kanske främst måste Sverige börja erkänna att vi är ett rasistiskt land – för det är vi. Vi behandlar alltid människor som inte härstammar 5 led tillbaka ur en Svenne-banan som suspekta. Vi gör oss stolta över åsikter som ”Vi har ju alltid haft invandring….se på alla norrmän och danskar….och vallonerna…..för att inte tala om vallonerna…”
Men är det ändå inte så att Israel dödar palestinska barn med vit fosfor? Jag vet inte! Kanske! Det finns indicia som säger att vit fosfor används och uppenbarligen dör palestinska barn av israelisk verkseld, men även israeliska barn dör, vilket är lika illa. Det är dålig politik i en desperat och omänsklig situation. men det är oskyldiga som drabbas, oskyldiga just för att man ser de andra som en grupp och inte som individer som kunnat vara släkt eller vänner. 
Låt aldrig en konkret person framför dig bli en den, en representant, utan personen bli en du, ett jag som kallar dig för du, någon du kan diskutera med och se i ögonen och komma överens med. Då kan också xenofobin bearbetas. Vi är alla delar av samma gudomlighet och samma skapelse; för att leva i ömsesidig relation med såväl varandra skapelsen som det gudomliga. Det är den enda ledstjärna som kan förlossa och frälsa oss
I grunden tycker jag att det senaste förslaget från kyrkostyrelsen med att ta bort vissa formuleringar runt man och kvinna samt ut ur handbokens vigselritual samt undvika begreppet äktenskap är ganska finurligt om inte t o m genialt i sin enkelhet. Det visar med all tydlighet att man förstått att äktenskapet bara är en juridisk koppling till den (erotiska) kärlek och längtan efter förening som Gud lagt ned i oss, att det inte är svensk författningssamling som Gud en gång i ”skapelsens början” befäste utan något mer komplext (Sen att KD och många andra kristna tror att Gud skapade SFS, lagboken och ÄB må vara smickrande för lagrådet och andra Iudices, men visar också med all tydlighet vilka legalister man fortfarande är när det gäller den kristna trons efterlevande.) Bravo Kyrkostyrelsen!
Men det var inte därför jag tog in dem på Dissen, för att kunna berömma dem. För samtidigt tycker jag att det dammar av deras dåliga fantasi och mod. Det dammar också från deras konflikträdsla, och typiska ”lös alla problem med hjälp av eufemismer”. Det är ju fortfarande så att allt skulle bli ännu bättre om man helt enkelt satte ned foten och sade ”Alla kan gifta sig!”, ”Alla kan ingå äktenskap, eftersom det bara handlar om en juridiskt fördrag mellan två personer; män som kvinnor, som (förhoppningsvis) är kära i varandra och därför önskar leva tillsammans, med eller utan barn”.
Om nu Svenska kyrkan sakta men säkert inför ett samkönat äktenskap med gemensam vigselordning, vilket det verkar som, så kommer man aldrig ifrån att betydande delar av svenska kyrkan anser detta vara mot Guds vilja, bibel, evangelii uttydning och kyrklig sed och hävd. Dessutom har man ganska begripliga argument, även om jag tycker dessa argument är uppåt väggarna felaktiga. Det bästa vore att visa makt, myndighet och ta debatten i högt tonläge på en gång. 
definiera mig, så är det jag själv. Detta är också något jag tycker strömmar igenom alla artiklar i boken F-ordet – mot en ny feminism (Alfabeta 2008). I den politiska frihetens namn, och den filosofiska; Du har ingen rätt att definiera mig! Vår enskilda och gemensamma frihet ger mig rätten att själva bestämma vem jag är: Jag är inget offer jag är – för egen del med stöd av Gud – myndig nog att själv bestämma vem jag är. Det var också denna möjlighet att stå fri och odefinierad som för mig kändes som kontentan av boken.
Just 
Visst, så är det: Jag har ingen rätt att säga något om man önskar att behålla de förtryckande (heteronormativa) strukturerna och bara skyla dem litet metrosexuellt för att låtsas vara medveten: Visst: jag kan vara en symbol för patriarkatet om jag vill, men det vill jag inte! Med kloka feministiska tankar, tänker jag istället inte finna mig i att bli definierad att skämmas utifrån vissa egenskaper jag själv inte valt (familj, kön och ålder) utan att för den skull förneka att jag som man också har del av det heteronormativa samhället. På samma sätt som många feminister, funktionshindrade och HBTQ-personer jag känner, ständigt vägrar sina stämplar och stigmata, så tänker jag vägra vara definierad. Senaste året har två av de vänner (kön oviktigt) jag tycker mest om, oberoende av varandra sagt att de tröttnat att bli kära i en person för den personens könstillhörighet, utan att det är individens personlighet – bortom födsel och roller som är intressant – de blir inte längre kära i en man eller en kvinna utan i en individ – en personlighet. Jag är nog böjd att hålla med att individen är en bättre grundbult i vår människosyn än kön. När jag tänker djupare på dem jag tycker om, eller för all del, de jag är ovän med är det tydligt att hos det är egenskaper bortom kön jag uppskattar hos dem jag tycker om, men hos dem jag har svårt för finns det ofta en ingrediens i deras personlighet kopplad till traditionella könsstrukturer. De har stannat kvar i (köns)strukturer, (offer)roller, och (kultur)neuroser, låtit sig definieras – och önskar då också definiera mig. Att andra kan kritisera mig, men om andra önskar definiera mig, så vill jag nog citera Paulus:
Alla människor gör fel. Jag gör fel och Rosenblat gör fel! Oavsett härkomst storlek på stortån, religion, älsklings-sylt så kommer man göra fel. Vem som helst kan göra fel! De flesta av mina inlägg har inte blivit besvarade av okända människor, utan bekanta eller personer som tagit kontakt på ett trevande sätt. Tills nu! Jag 
A die Wundes Weblog 