En sista hälsning…? eller

Mitt liv har senaste halvåret inte gett mig grunder att fortsätta med bloggen (jag har helt enkelt varit urkopplad pga flytt, men nu i höst tänkte jag börja igen), men inte med denna blogform.

Jag kommer helt enkelt så småningom radera allt och behålla i någon hårddisk, och börja om med en ny stil.

Detta inlägg blir således det sista i denna blog. Den sista gången  som Hörselberg syns i bloghuvudet.

 Nästa gång kanske bergen betyder något annorlunda för mig..

När jag valde de sista kommenterade citaten märkte jag att detta första är en saxad bootleg och inte från originalfilmen, men det gör bara innehållet bättre. Citatet är från musikalen Cabaret om det dekadenta livet i trettiotalets Berlin. Att stanna vid dekadensen vore att förminska livet betänkligt. Var vi än lever och bor försöker vi hitta en en värdighet för livet, och där kan denna berättelse i sin allegoriska form markera detta på samma sätt som Camus, men med lite musik att hitta mening och glädje i det oväntade, absurda och ibland lite amatöristiska. En Kabaret är aldrig fix, utan i ständig förändring och liv. När jag ser bloggen som varit kan jag också se hur mycket som förändrats och övervägande till det bättre.

Men i ett försök att blanda humor, livsglädje och trosvisshet, låter jag Händels Messias markera både slutet men också början på något nytt denna sommar 2009. Här är det Mormonerna som får markera början på något nytt.

S D G Halleluia 

 

Read Full Post »

Måndagsdissen (16 feb 2009)

okamratlig fildelning: En av huvudargumenten som många fildelningskramare kört med är åsiktsfrihet, och överhuvudtaget friheten att förflytta tankar hit och dit. Det är bra! Mycket bra! Vi har i Sverige sen fordom en grundsyn på att vi ska kunna tänka som det oss lyster, och trots klåfingriga maktanspråk från mina kollegor genom åren kyrkan så har vi kunnat behålla denna grundtanke – troligen tack vare att vårtland aldrig blev fullt ut kristnat vad vi i de kristna kyrkorna än säger. Balder hjälpte oss att bevara vår tankefrihet osårbar och förenad med sina kollegor av andra samtida religioner har vi nu många goda tankar i vårt rike som kan hjälpa oss förstå oss själva….

Men nu skall jag (….) i det blå skåpet, dessutom rejält!

Jag tycker att Dessa åtalade fildelare har ställt sig på för höga kothurner, och hoppas vid Gud att de blir fällda. Jag hoppas också att vi hittar vägar både till en laglig fildelning som inbringar pengar till upphovshavarna och lämpliga indrivningsavgifter till alla de som delat ut fil. Dessa består kanske inte främst av ett antal kriminella element, eftersom upphovsrättslagen är utomordentligt krånglig och skriven utan att förutsätta en modern it-teknik – och där ger jag fildelarna på sätt och vis ett teoretiskt rätt, men knappast moraliskt.

Utan jag önskar helt enkelt att man lyckas fälla dem för sin stöddig attityd gentemot upphovshavare under förevändning att man vill protestera mot feta skivbolagsdirektörer; Alla de musiker, filmskapare, artister och skådisar, sminköser, manusförfattare, studioroddare, studiomusiker etc etc som förlorar inkomsten när direktörerna givetvis ändå får sina pengar..

Ty: Hade det funnits ett genuint intresse för kulturen som delas, hade dessa tekniskt kunniga och finurliga personer kunnat hjälpa kulturindustrin med att hitta bra betalsystem – vilket man inte gjort. Istället har man bara slagit sig själv för bröstet angående sina egna handlingar med att lägga upp diverse skräp blandat med briljanter.

Självklart får vi räkna med att de blir friade pga den trassliga svenska rättvisan som alltid verkar strunta i motivet till brottet och en diskussion om detta. Men moraliskt har dessa utnyttjare dömt sig själva:  För På sätt och vis gör de samma sak som de skivbolagsdirektörer de själva anklagar. De ger inte upphovshavarna den respekt och det levebröd de behöver.

(ja, ja, ja, ja! Jag vet att många fildelare på gräsrot (sådana som inte själva lägger upp utan mest laddar ned) faktiskt köper många av de produkter de tidigare laddat ned, och det är väl inget problem med dessa, det är personerna bakom siterna varifrån man laddar ner, som jag är kritisk mot.  Det är dem jag dissar!! Diss! Diss!!  

De verkar ha en taskig känsla för ditt och mitt – något de flesta av oss lär sig i lägre grundskolan.

Read Full Post »

ansiktet

Nu är jag också fast i ansiktsboken. Det känns lite grand som att man inte kan hålla sig ifrån trenderna, men lite skojigt är det också eftersom vissa av ens arbetskamrater är med och man faktiskt också kan utbyta arbetsrelaterade frågor. Vi får alltså se vad som händer.

Jag gissar att detta i längden kommer leda till en viss tydligare profilering av min blogg mot det kultur- och religionsideologiska hållet. Men nu är det dags att ge bloggen en viss konstgjord andning tills den andas igen av egen kraft.

 

Read Full Post »

förändring…?

En bra helg! Ungen tillbaka i boet, Jag uppskattar såväl mina gamla vänner för allt det de ger och de nya vänner för den nyfikenhet jag får dem och deras tankar och ideer. Speciellt uppskattar jag en av dem nya, som börjar ge mig mod att gå mig vidare. Det känns  helt enkelt bra.

Däremot har jag förlorat mot maffian. De fick  mig till slut på fall. Det håller inte längre….Jag kommer att gå med i Facebook – men bara för att jobbet så kräver…. /Larvad

Hu så pinsamt!!

Read Full Post »

Ny artikelserie: onsdagspussen (14 jan)

Pussande fisk!

På senaste ”Måndagsdissen” dissade jag ju Svenska kyrkans kyrkostyrelse för deras feghet när det gäller användandet av det juridiska begreppet äktenskap i deras förslag på ny vigselordning. Men då hade ingen inom media ännu fått se förslaget i sak som nu är offentligt.

Dissen verkar ha varit avgörande, för plötsligt så är ordet aktuellt i deras ny-nya förslag. Se där!!

Men eftersom det inte är första gången en liknande sak händer efter Måndagsdissens kraftfulla protest, att man ändrar sig så har jag i min generositet beslutat mig för att instifta en ny artikel: onsdagspussen.Första onsdagspussen går alltså till Svenska Kyrkans kyrkostyrelse, för att det verkar som de har författat ett utmärkt förslag på vigselordning. Tack ska ni ha!

Och om det funkar som det ska, så blir det ett sjuhel****es gräl pga detta förslag, men det kommer våra kommande generationer tacka kyrkostyrelsen för. Tänk om vi, och våra barn sluppe samma debacle som i ämbetsfrågan. Det tror jag skulle vara skönt för alla inblandade, vilken sida man än företräder.

Tack, kyrkostyrelsen för rakryggade klara besked! Puss på er!

Read Full Post »

Måndagsdissen (12 jan 09)

Vissa kristna är geniala men lite fantasilösa……………i alla fall de som bestämmer handboksfrågor i svenska kyrkan.

Under hösten har ju många bidragit till debatten om samkönade äktenskap, så även jag

Ibland har debatten förts på ett polemiskt och sentimentalt plan, men givetvis har det också funnits genomtänkta tankar (även hos mig) Nu är det dags att föra upp debatten och min arbetsgivare in i måndagsdissen.

 

I grunden tycker jag att det senaste förslaget från kyrkostyrelsen med att ta bort vissa formuleringar runt man och kvinna samt ut ur handbokens vigselritual samt undvika begreppet äktenskap är ganska finurligt om inte t o m genialt i sin enkelhet. Det visar med all tydlighet att man förstått att äktenskapet bara är en juridisk koppling till den (erotiska) kärlek och längtan efter förening som Gud lagt ned i oss, att det inte är svensk författningssamling som Gud en gång i ”skapelsens början” befäste utan något mer komplext (Sen att KD och många andra kristna tror att Gud skapade SFS, lagboken och ÄB må vara smickrande för lagrådet och andra Iudices, men visar också med all tydlighet vilka legalister man fortfarande är när det gäller den kristna trons efterlevande.) Bravo Kyrkostyrelsen!

 

Men det var inte därför jag tog in dem på Dissen, för att kunna berömma dem. För samtidigt tycker jag att det dammar av deras dåliga fantasi och mod. Det dammar också från deras konflikträdsla, och typiska ”lös alla problem med hjälp av eufemismer”. Det är ju fortfarande så att allt skulle bli ännu bättre om man helt enkelt satte ned foten och sade ”Alla kan gifta sig!”, ”Alla kan ingå äktenskap, eftersom det bara handlar om en juridiskt fördrag mellan två personer; män som kvinnor, som (förhoppningsvis) är kära i varandra och därför önskar leva tillsammans, med eller utan barn”.

 

Om nu Svenska kyrkan sakta men säkert inför ett samkönat äktenskap med gemensam vigselordning, vilket det verkar som, så kommer man aldrig ifrån att betydande delar av svenska kyrkan anser detta vara mot Guds vilja, bibel, evangelii uttydning och kyrklig sed och hävd. Dessutom har man ganska begripliga argument, även om jag tycker dessa argument är uppåt väggarna felaktiga. Det bästa vore att visa makt, myndighet och ta debatten i högt tonläge på en gång.

Besluta alltså om en samkönad, eller ännu hellre en könlös gemensam vigselritual kopplad till en allkönad äktenskapslagstiftning nu. Låt det bli bråk, trassel folk som flyr svenska kyrkan i strömhopp, men också plötsligt blir medlemmar för att vi vågar stå rakryggade. Debatten med kvinnliga präster löstes också genom en genial fint och en stor dos feghet, och där har debatten, och dolksticken brutit ned kyrkan i 50 år.

Kyrkostyrelsen har visat stor teologisk fantasi. Jag tror de skulle klara även en svår debatt. Så låt oss ta den. Till dess har de hamnat på den oerhört skändliga ”måndagsdissen”. Vi får väl se vad som händer…..

Read Full Post »

”Hon är som en hel karl”

”A-bort det!” tankar över boken ‘F-ordet – mot en ny feminism’.

 

…She has outlived her bonds, and if they are not loosened – she will burst them!..”

 

(Christabel Pankhurst)

 

 

Spännande öde

En av de mest spännande tv-serier jag såg som barn på var också ”Sida vid sida” (Shoulder to shoulder: BBC, 1974) om familjen Pankhurst och suffragetterörelsen i England. Jag, min bror och mamma, ibland även pappa satt fastklistrade vid teven djupt berörda över den tidiga brittiska feminismen. Då handlade F-ordet bara om åsiktsfrihet och rösträtt för mig –och även om ordets betydelser blivit krångligare med åren så har ju denna första betydelse också bestått: Åsiktsfrihet, men med valören att slippa bli definierad av andra. Om någon ska definiera mig, så är det jag själv. Detta är också något jag tycker strömmar igenom alla artiklar i boken F-ordet – mot en ny feminism (Alfabeta 2008). I den politiska frihetens namn, och den filosofiska; Du har ingen rätt att definiera mig! Vår enskilda och gemensamma frihet ger mig rätten att själva bestämma vem jag är: Jag är inget offer jag är – för egen del med stöd av Gud – myndig nog att själv bestämma vem jag är. Det var också denna möjlighet att stå fri och odefinierad som för mig kändes som kontentan av boken.

 

Abort det!

Den artikel i F-ordet jag ändå fastnade mest för, var den av Anna Ekelund om abort. Hennes tankar är i sin tvist, twist och enkelhet ganska nyskapande men samtidigt så självklara och uppriktiga. Jag håller med henne till största delen när det handlar om bekvämlighet, och vill nog också abort som en utväg för att det ibland är direkt olämpligt att ta emot barn. Jag vill gärna ha fler barn. men om nu jag exempelvis skulle genomgå skilsmässa, och under ett av min hustrus och mina sista ”förhastade nattläger”, hon råkar bli gravid, skulle det för oss då bli utomordentligt besvärligt att klara av. Visst skulle vi kunna göra det – men det barnet skulle aldrig få det riktigt bra. Jag skulle nog slitas mellan att behålla barnet och föreslå en abort, men låta aborten vinna som bästa lösningen – fastän  jag gärna skulle vilja ha ett till barn. ( – om jag inte kunde behålla barnet helt själv, kräva underhåll men sen vägra modern umgänge).

Jag skulle helt enkelt räkna abort som en acceptabel handling, vilket självklart inte skulle innebära att jag skulle gilla det jag gjorde. Jag skulle inte heller för en sekund räkna den aborten som synd, fast jag är präst, men däremot trist och högst beklagligt. 

Självklart skulle inte beslutet ha blivit annorlunda om jag under denna skilsmässa för nöjes skull eller lite tröst skull varit i armarna på någon annan än min fru och råkat göra denna kvinna gravid…..om det förstås inte passade att vi fortsatte detta vårt otuktiga förhållande skilsmässan ut, och så länge det nu skulle kunna tänkas hålla. Mitt exempel är dessutom inget overkligt, det är ju faktiskt exakt så det kan se ut för många människor som vi räknar som moraliskt kapabla.

 

Att stå själv

Just Anna Ekelunds artikel blir den jag tycker tydligast bär grundtanken och därefter Maria Rankkas om ”Fuck-Off-pengar” och Susanne Wigorts Yngvesson om polygami. Även om jag inte helt håller med dem, så är alla tre för mig mest tydliga i den praktiska tillämpningen av att slippa andras dom och definitioner. Att leva i en polygam kärleksrelation, eller att se till att man är ekonomiskt stark nog att visa ”the bird” och  be sin chef eller sambo att dra åt Hotaheiti, eller kunna ‘genomföra en abort för sin bekvämlighets skull’ är ett tydligt sätt att kunna visa en och samma sak: Jag är oberoende. Visst innebär det samtidigt dagtingande med andra ideal, men det dilemmat slipper man ju ändå aldrig ifrån – så varför skulle det ena uppoffrandet eller kaoset vara principiellt värre än det andra. Vi människor kommer alltid vara tvungna att leva i inkonsekvens, inkonsistens, dekonstruktion och relativt individuellt kaos samtidigt som vi också bygger stabila samhälleliga konstruktioner.  Eller för att citera ”jokern” i Läderlappenfilmen ”Batman the dark knight: ”….. Oh and you know the thing about chaos, it’s fair….” 

 

Nu finns det ju ett problem med att jag är en vit 45-årig man med akademisk utbildning och jobb på en arbetsplats som gillar att definiera folk, så vad vet jag när jag till hela mitt väsen är sinnebilden för det västerländska förtryckarsamhället? och som jag skrev i förra inlägget; att jag bara genom min kromosomuppsättning ständigt riskerar misstänkliggöras, Vad vet jag och vad har jag rätt att säga?

 

Visst, så är det: Jag har ingen rätt att säga något om man önskar att behålla de förtryckande (heteronormativa) strukturerna och bara skyla dem litet  metrosexuellt för att låtsas vara medveten: Visst: jag kan vara en symbol för patriarkatet om jag vill, men det vill jag inte! Med kloka feministiska tankar, tänker jag istället inte finna mig i att bli definierad att skämmas utifrån vissa egenskaper jag själv inte valt (familj, kön och ålder) utan att för den skull förneka att jag som man också har del av det heteronormativa samhället. På samma sätt som många feminister, funktionshindrade och HBTQ-personer jag känner, ständigt vägrar sina stämplar och stigmata, så tänker jag vägra vara definierad. Senaste året har två av de vänner (kön oviktigt) jag tycker mest om, oberoende av varandra sagt att de tröttnat att bli kära i en person för den personens könstillhörighet, utan att det är individens personlighet – bortom födsel och roller som är intressant – de blir inte längre kära i en man eller en kvinna utan i en individ – en personlighet. Jag är nog böjd att hålla med att individen är en bättre grundbult i vår människosyn än kön. När jag tänker djupare på dem jag tycker om, eller för all del, de jag är ovän med är det tydligt att hos det är egenskaper bortom kön jag uppskattar hos dem jag tycker om, men hos dem jag har svårt för finns det ofta en ingrediens i deras personlighet kopplad till traditionella könsstrukturer. De har stannat kvar i (köns)strukturer, (offer)roller, och (kultur)neuroser, låtit sig definieras – och önskar då också definiera mig. Att andra kan kritisera mig, men om andra önskar definiera mig, så vill jag nog citera Paulus: Mh genoito  [Me’ genoito] = Bort (med) det! ”I will lose my bonds whenever I have to!” (Christabel Pankhurst)

 

PS: Petra Östergrens egen medverkan i F-ordet inskränker sig till olika redaktionella förord så vill man fördjupa sig i hennes egna tankar bör man läsa den mycket modiga boken Porr, Horor och feminister (Natur & Kultur 2006) där hon skriver om hur debatten kring pornografi och prostitution har politiserats av feminister på ett för feminismen kanske direkt kontraproduktivt sätt. Boken ger vissa helt nya kunskaper och insikter som nog bör finnas med i varje sanningssökares hjärnvindlingar…..kanske får man t o m nya åsikter…vilket Gud förbjude!    😉  Hon är tvivelsutan värd att läsa och begrunda.. Tack, Petra!

*

 

Carl Johan Rehbinder publicerar sina tankar över samma bok på sin Tantra Blog någon av de närmsta dagarna, så håll ögonen öppna Med tanke på våra ganska olika yttre infallvinklar kan det nog vara spännande att jämföra: http://tantrikblog.wordpress.com/2009/01/13/f-ordet-feminism-med-manga-sidor/

Calle har också skrivit om den andra boken av Petra Östergren: Porr, horor och feminister:
http://tantrikblog.wordpress.com/2008/03/12/porr-horor-och-feminister-ett-rundningsmarke-i-prostitutionsdebatten/

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Fru Aldrig Nöjd och Herr Avundsjuk

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Anden i flaskan

Är jag antisemit? Kanske…

Alla människor gör fel. Jag gör fel och Rosenblat gör fel! Oavsett härkomst storlek på stortån, religion, älsklings-sylt så kommer man göra fel. Vem som helst kan göra fel! De flesta av mina inlägg har inte blivit besvarade av okända människor, utan bekanta eller personer som tagit kontakt på ett trevande sätt. Tills nu! Jag skrev och kritiserade ett judiskt par som kryddat sin berättelse från Buchenwald, och på en gång har jag fått svar av en annan typ – som känns som om jag sagt något antisemitiskt……även om de jag tagit med bland kommentarerna varit artiga och snälla.

Ordet Antisemitism föder onekligen onödigt starka känslor – så jag väljer att ta min åsikt en gång till.

Ja, Jag anser att Rosenblat gjorde fel i den mån de ljög, men jag är också för yttrandefrihet. Om det visar sig att mina uppgifter om paret Rosenblat varit fel kommer jag ändra mitt inlägg. Att jag skrev inlägget beror på att min släkt också varit indragen i andra världskriget och att jag därför vet att det funnits utrotningsläger, och jag blir därför rädd när detta kan riskera att förnekas – vilket inte hindrar att lögnare måste kritiseras. De judar som oförskylt blev avrättade tillsammans med romer, homosexuella, funktionshindrade, oliktänkande etc får aldrig förtigas därför måste även lögnarna tas fram – Tillsammans med dem jag träffat som kan berätta om vad som verkligen hände.

Som tur är: Bevisen från andra världskriget är många. Har jag gett uttryck för antisemitism, så ber jag om ursäkt, och lovar bättring. Måndagsdissarn har talat.

Bilden: Gottfried Wagner är barnbarnsbarn till Richard Wagner och har gjort ett stort arbete för att rentvå familjen Wagners namn just genom att peka på hur familjen medvetet och omedvetet hjälpte Hitler och nazismen. Efter att ha läst hans böcker, har man en helt ny syn på såväl Wagner, nazismen, Bayreuth som detta med lögner om andra världskriget.

Read Full Post »

Djävulen i mitt hjärta

Som kristen tror jag på djävulen….

Får jag säga så? Händer det något speciellt om jag säger så? En del av mina kristna ”syskon” menar det. Om jag överhuvud tänker på djävulen, så kan det hända sig att jag kommer öppna mig på ett sådant sätt att jag blir besatt, eller åtminstone tappar kontrollen över mina egna handlingar och börjar synda mer och hamna längre och längre från Gud.

Vem är då denna figur som verkar ha så stor makt över oss människor?

Som vanligt blir förklaringen en salig blandning av språk, religionsförvirring, divese folkloristiska inslag och förnumstiga katolska teologer.

I grunden finns det tre namn som tillsammans bygger upp Djävulens skelett: Lucifer, Satan och djävulen.   (PÅ Wikipedia finns en och annan artikel på Satan och Djävulen samt Lucifer.) Eftersom man lika gärna kan läsa där själv så går jag istället över till den mer spännande frågan  för oss troende: Har den där jeppen någon betydelse.

De flesta kristna har nog en viss tro på djävulen; alltifrån en odefinierad elakhet inom oss människor till en figur som hämtad ur en skräckfilm. Så till skillnad från ex ”Ängeln Gabriel” är djävulens plats ganska dåligt definierad.

Det finns några kul detaljer:

1, Gud och Lucifer var väldigt nära före Lucifers fall. Lucifer var en ljus-gestalt, och som djävul en motsats – mörker.

2, Han störtades ner, bort från Gud (till var? jorden? helvetet?) eftersom han är motsatt.

3, Namnet djävul kommer av det grekiska diabolos som betyder den som kastar sönder/omkring.alltså en som agerar motsatt till det skapande som kännetecknar Gud.

Tydligt är att Djävulen verkar vara förknippad avstånd till Gud – men innebär det att djävulen bör vara en motsats att vara rädd för?

Det som skulle kunna bli en pedagogisk poäng i att ”Om Gud är god, skapande och människotillvänd ”the other guy” tvärtom så kommer vi människor att i en jämförelse befinna oss i ett kontinuum mellan dessa, ett kontinuum på vilket vi kan röra oss. Ibland mer åt ena ibland åt andra, men eftersom Gud styr, så är det ingen fara, utan bara ett sätt att orientera sig. Skulle det bara finnas Gud blir ju alla rörelser utanför Gud ett lika stort och allvarligt avfall, med Djävulen blir detta avfall möjligt att relativisera. Om vi istället måste se djävulen som en aktiv människofientlig makt, blir det mycket svårare att mer avslappnat förhålla oss till närheten till gud, eftersom avståndet till Gud blir ett hot och inte bara just ett avstånd.

Problemet är som vanligt när vi söker definiera, kartlägga, förklara, måla ut och vägleda istället för att bara ta det med en klackspark och försöka att närma sig Gud som både gud och en aspekt av det goda.

Om man ser sig själv och andra som möjliga änglar, men också möjliga djävlar, utan att vara den där ondsinte gubben med horn, utan bärare av andliga spekter, då blir hela kampen mellan det onda och goda mer begripligt och hanterbart eftersom det blir en mänsklig kamp. Då kanske det till och med kan vara synd om djävulen. Då blir också helvetet på jorden begripligt och möjligt att bearbeta och stoppa. Då kommer vi att kunna bearbeta och stoppa mer ondska eftersom vi vet att den är mänsklig.

Var fanns Gud på ett ställe som Auschwitz? Varför gjorde han inget?

Var fanns vi goda människor? Varför gjorde inte Vi något?

Read Full Post »