En lustig detalj när det gäller den kristna inställningen till ”fulsex” och ”finsex”, kan belysas av hur många av mina kursare/halvkursare som ville gifta sig på en gång efter de hade träffats och blivit kära. Speciellt i jämförelse med mina barndomspolare eller folk på ex. Stockholms studentnation i Uppsala där jag brukade hänga under studierna. Jag tror knappast att vi kristna kände Amors pilar tydligare eller vara mer deciderade för ett kärleksförhållande, utan jag tror mer att man inte kunde bjuda in Cupido, om inte Amor fått först bjuda in Juno i ens hem. Alltså om de inte gift sig för att kunna gå till sängs legalt, och idka ren ansvarsfull kristen sex och inte ful kärlekslös ateistsex.
Den spännande skuggbilden av detta beteende är att de visar på att äktenskapet i detta sammanhang knappast drivs av Guds vilja utan av en av Stiernhielms hjälte Hercules första vägkamrat med sina döttrar: Fru Lusta med döttrarna Lättja, Flättja och kanske framför allt Kättja. Inget fel på varken Amor, Eros, Cupido eller familjen Lusta, men man bör vara försiktig hur man bjuder in sina vänner eftersom det visar vilka preferenser man har. Det blir lätt rörigt. Den Hebreiska Pantheon har ingen Venus/Afrodite, det behövs ingen. Det behövs inga neurotiska bjudlistor eftersom kärleken mellan man och kvinna inte är gudomlig. Den ligger i skapelsen
I Edens himmel finns bara Elohim. Det är på jorden Venus och Amor finns i kärleken och närheten mellan två människor som finner varandra. Eden är mer besläktat med Yggdrasil där Erda jordens gudinna eller som i bibeln där spänningen i skapelsen flätar samman två människors andedräkt i kärlek så länge det nu varar. Varför trassla till det. Det Gud har skapat skall inte människorna förneka. Gud såg att det var gott! Vi behöver ju inte återupprepa syndafallet i onödan.
A die Wundes Weblog 