Stjärntaket

Skulle jag ha henne som min dotters storasyster, så skulle jag vara så oerhört stolt. Hon är fullständigt självlysande i sin roll. Minspelet, den intelligenta blicken och kärleksfulla vuxna leendet i både ögon och mun. Skulle hon bli skådis i framtiden så har filmindustrin ett nytt proffsigt alternativ att som vanligt stoppa in i alla filmer…  😉 Men inte utan att hon skulle lysa mot bioduken

Den jag talar om är Josefine Mattson. Utan henne (och Anki Lidén som eländig och enerverande mormor) skulle filmen inte alls vara lika lysande – även om berättelsen bär och angår……åtminstone mig som också har en kamrat som just nu behandlas mot kräfta.

Visst känns det som samma berättar tradition som Lotta på Bråkmakaregatan i regi av Johanna Hald – men vuxnare, mer lysrör, mindre gulligull – och detta gör också att filmen ändå bär trots sina klichéer.  Den kunde ha gjorts ännu mindre rapsodisk, mer realistisk och flytande, men det behövs inte Johanna Thydells berättelse främst, men också Lisa Siwes regi lyckas återskapa tillräckligt mycket av hur det är att vara tonåring respektive förälder och morförälder, att leva i brännpunkten av trassel med vem man själv är och hur ens föräldrar uppför sig. Jag som man, son och pappa kände igen allt och grät och snyftade när jag levde mig in i filmen, och fick plötsligt uppleva det finaste en förälder kan uppleva – och just under denna film känns det ännu bättre, ännu mer mäktigt: När jag sitter där och snyftar och hulkar över mammans förvirrade cancer-själ, så har min dotters kompis uppmärksammat dottern på att jag har en tår i ögat och plötsligt finns det där en varm hand från mitt egen barn som tröstar mig och fyra 10-åriga ögon som tittar ömt – och en aning roat – på (kompisens) rörda pappa.

Tänk att ha en egen livs levande filmhjälte i familjen…..En dotter som är som en litterär gestalt och ännu bättre än drömdotter som faktiskt finns på riktigt – och som jag givetvis är oerhört stolt över..

Bland mina räkningar nu, så fanns också en donation till Bröstcancer fonden Johanna….. Det är det minsta jag kan göra, även som ett tack till Filmens upphovskvinnor. Tack Johanna, Josefine, Anki och Lisa Samt alla ni andra som hjälpte till.

*

numret till fonden är by the way: 4402420-6 (plusgiro) Ange ”rehabiliteringsfond” / Johannafonden

Read Full Post »

förändring…?

En bra helg! Ungen tillbaka i boet, Jag uppskattar såväl mina gamla vänner för allt det de ger och de nya vänner för den nyfikenhet jag får dem och deras tankar och ideer. Speciellt uppskattar jag en av dem nya, som börjar ge mig mod att gå mig vidare. Det känns  helt enkelt bra.

Däremot har jag förlorat mot maffian. De fick  mig till slut på fall. Det håller inte längre….Jag kommer att gå med i Facebook – men bara för att jobbet så kräver…. /Larvad

Hu så pinsamt!!

Read Full Post »

Ny artikelserie: onsdagspussen (14 jan)

Pussande fisk!

På senaste ”Måndagsdissen” dissade jag ju Svenska kyrkans kyrkostyrelse för deras feghet när det gäller användandet av det juridiska begreppet äktenskap i deras förslag på ny vigselordning. Men då hade ingen inom media ännu fått se förslaget i sak som nu är offentligt.

Dissen verkar ha varit avgörande, för plötsligt så är ordet aktuellt i deras ny-nya förslag. Se där!!

Men eftersom det inte är första gången en liknande sak händer efter Måndagsdissens kraftfulla protest, att man ändrar sig så har jag i min generositet beslutat mig för att instifta en ny artikel: onsdagspussen.Första onsdagspussen går alltså till Svenska Kyrkans kyrkostyrelse, för att det verkar som de har författat ett utmärkt förslag på vigselordning. Tack ska ni ha!

Och om det funkar som det ska, så blir det ett sjuhel****es gräl pga detta förslag, men det kommer våra kommande generationer tacka kyrkostyrelsen för. Tänk om vi, och våra barn sluppe samma debacle som i ämbetsfrågan. Det tror jag skulle vara skönt för alla inblandade, vilken sida man än företräder.

Tack, kyrkostyrelsen för rakryggade klara besked! Puss på er!

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Fru Aldrig Nöjd och Herr Avundsjuk

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Ett hundliv på prov

Två dagars hårigt och roligt allergitest….Som alla andra i samma ålder önskar sig A. djur – en hund. Vi har haft fiskar och hamstrar, nästan alla (faktiskt) kompisar har hund, så för att vi ska kunna besluta lättare har vi varit mässan ”My Dog” och tittat på söta, läbbiga, imponerande och skrämmande hundar och såna hundar ”man bara vill ha”. Visst verkar det rätt mysigt med en hund som traskar, hoppar, smyger och springer omkring i ens lägenhet men hur smart är det? Får man inte samma besvär som alltid med en ny ”sambo”, nya vanor man blir tvungen att acceptera, kvällspromenader och matinköp som måste skötas vid fel tillfälle, dessutom sköter inte hundar hygienen på samma sätt som vi – om man vill ha det någorlunda beboeligt hemma. Att man som förälder också riskerar bli huvudansvarig trots alla löften om att ”Jag lovar att gå ut med den på kvällarna”. I sommar funderar jag på att låna en hund under någon/några veckor för att vi skall se lite mer av verkligheten utan att behöva ta ett livslångt ansvar på en gång. Det finns ju också ställen med hundar som ingen tycker om eller vill ha – där kan man också hoppa in en tid som jourhusse under tiden..

Kan man inte göra samma sak när det gäller mänskliga sambor? Precis som med hundarna fanns det ju även mattar som var söta, läbbiga, imponerande och skrämmande samt såna ”man bara vill ha”, men det blir nog inte lika lätt att låna en över sommaren…..för samtidigt..

…..det börjar kännas lite tomt och trist där hemma…….Luften bara dras ut ur mig och försvinner tidvis. En hund skulle bara te sig patetiskt..och ännu mer ensamt…

Read Full Post »

Måndagsdissen (29 dec)

Farschemen Aikh!! Shame on you!! אומפֿאַרשעמט

Att efterbörden av ett krig kommer ut utan fel och brister är viktigt så att vi lär oss något, Till detta behövs barnmorskor (maieus) som lockar och lurar ut det vidriga berättelserna om de ännu vidrigare händelserna.

Att hitta på en berättelse gör skadan värre:

Nu berättas det både lite här och där att man förmodar att paret Herman och Roma Rosenblat hittat på sin kärlekshistoria som ett minne från koncentrationslägret Buchenwald. Även om grundhistorien – en romans – kan kännas futtig och ofarlig att ljuga om, så väcker den givetvis frågan om vilka andra historier som kan han vara sanna respektive osanna.

EXTRA ALLVARLIGT ÄR DET NÄR DET SOM BEKANT UNDERSTUNDOM BLOSSAR UPP EN REVISIONIST-DEBATT OM NAZISMEN. (Som tur är faller ändå revisionisternas misstankar eftersom det finns för många fysiska bevis på vad som hände, så vi kan ändå vara säkra på att förintelsen ägt rum, även om säkert ett eller annat minne förändrats medvetet eller omedvetet.

 

Jag vet inte om det är sant, men är denna nyhet en lögn, så har revisionistiska nassarna lyckats så split igen, är det sanning så har tidigare nämnda knorrbärare kunnat lata sig, man har fått sitt budskap serverat på guldbricka (gjort på guld från läger-offrens ringar) .

 

På en av Buchenwalds grindar står det Jedem das seine: Åt var och en det som är var och ens!

I sådana fall: Skam åt lögnarna: Farschemen Aikh!!

………..Måndagsdissarn har talat

Read Full Post »

Galna människor 3: Skjut med målare

 

”Var det på denna soffa din pappa förblödde?”

 

Lulu har nyss kommit ut ur fängelse och förför nu den påtagligt kåte sonen till den hon skjutit med denna lysande fras…väl medveten om replikens makabra obscenitet.. och Vem skulle inte falla till föga…? Se bara citatet nedan….?

 

 

 

(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! (Här finns mer och där)

 

 

 

Berättelsen om Lulu har i grund samma innehåll som den om Emma Bovary, men med en tydligare sexuell dramatik, och att arseniken är utbytt mot mord halvt om halvt av indignerad elakhet respektive förnöjt självförsvar. Om Young-Goon i Cyberkvinnan och Emma Bovary vänder sin destruktivitet inåt, så är Lulu bättre på att vända den utåt genom sex och våld på ett mer asocialt sätt än hos Flaubert 

 

Det finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning.

 

Dessa tre kvinnor(människor/personer/individer) görs till objekt för andras handlande. Inte främst sexobjekt, utan allmänt De blir osynliggjorda av släkt och vänner och börjar fly in i alternativa världar.

 

Det stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi.

 

*

 

Madame Bovary och Lulu slutar båda i katastrof, men Jag är en cyborg gör det inte. Den blir i slutet istället en skojig påminnelse om vad inlevelse, fantasi och kärlek kan göra….Gäller bara att hitta rätt objekt för ens inlevelse fantasi och kärlek…förlåt! hitta rätt subjekt menar jag förstås, inte objekt….

 

…..En värdig och vuxen ”Du” att upptäcka och älska.

Read Full Post »

Familjejuldagsterror

Är du ensam, låt bli det! Var inte ensam! skaffa en älskare och massa barn istället, vackra ska de vara, och sen behöver du vita tänder och mycket pengar! Fixar du det inte, är du en lort, för vill man så kan man!!

Julafton var i stort vidrig! förutom att jag besökte en kamrat som tomte, belönad med snaps, sill en flaska Amarone och vänlighet av henne med familj, så var hela dagen oerhört ensam och absurd. Mamma och pappa är gamla med allt vad det betyder av besvärliga krämpor och inåtvändhet, och saknaden efter dottern och längtan efter en vuxen kvinna att få hålla om, älska och titta in i ögonen, brände genom hela kroppen som flytande glas och smältjärn.

Även under julottan i morse kändes det smärtsamt eftersom det bara var par i kyrkan, samt några barn och förstås snack om familj, och glädjehögtid i predikan. Tillåt mig spy! även om alla de inblandade gör så gott de kan. 

Att jag borde vara tacksam för hur fint allt är med min dotter, att jag har jobb, bostad och bra vänner stämmer, men är inget jag känner.

Jag säger som träd-gubben i Amarcord: Voglio una Donna! – men inte den han ”fick” (en nunna på 140 cm som lurar ner honom med hjälp av religionens ok)

PS Det går knappt ens att hitta en bra bild under google på ensamhet, utan att den betonar. Vad bra det är att  vara ensam – ett direkt dj**la hån till den som känner sig ensam. Ner med huvudet i sanden bara!!!

Read Full Post »

Galna kvinnor: 1, Rismegatronen

”Stilla ris, Heliga ris. Allt är frid – allt är ris skiner på barnet i stallets strå, äter nudlar så mjuka som så…”

 

*

Den psalmsjungande flickan – med de oförskämt söta tårna – har krupit in i en moraklocka, vilket förstås är det enda rimliga man kan göra om man är en cyborg.

 

Vad göra under dödtiden när man bor i sina föräldrars gästrum? Varför inte se på DVD på sin laptop. I kväll har jag sett en film jag inte helt förstår varför jag greps av, men jag tyckte om den.

 

Chan-Wook Parks humoristiska och romantiska dystopi ”I’m a cyborg, but that’s OK”, blir bara märkligare ju mer man försöker beskriva den.

 

Det är en dystopi om en flicka, Young-Goon,  som tror hon är en cyborg, men genom en finurlig ”friare” lyckas hitta en framtid.

 

Som vanligt har Chan-Wook Park (mannen bakom brutal-rullarna Old boy och Lady Vengeance) blandat extremt brutalt fantasivåld med Kubrickst poetiska musikaliska scener och en väldigt märklig drift med såväl västerlandets romantiska arketyper som alla våra teknokratiska. Filmen blir en allegori över hela vår globala kultur och dess för och nackdelar.

 

Att det är en galen kvinna är nog underordnat, men en bra narrativ fördel eftersom det är lättare att hoppa mellan väldigt söta scener och den förbluffande brutaliteten. Det är däremot tydligt att filmens budskap handlar om att det enda sättet att nå varandra är genom egenskaperna inlevelse, fantasi, kärlek och lite uppfinningsrikedom samt att inga utav dess egenskaper kan fabriceras. Det var en smula lustigt att se denna filmade koreanska animé-wannabe da’n före doppare-da’n, men visst finns det ett inkarnationsunder i filmen. Inte som personer men just i tanken ”Vi människor når aldrig varandra utan att känna till varandra, och kommer aldrig kunna hjälpa varandra utan denna kunskap blandat med kärlek” men lyckas det så lyser i alla fall Young-Goons söta tår i regnbågens alla färger för att indikera att hennes cyborg-batterier är laddade.

 

 

Samtidigt kan det kännas hopplöst: Visst vill man kunna nå dem man älskar – om inte annat för att säga just att man älskar dem, men man vill ju också gärna nå en del man har svårt för. Kanske kan man ”strunta” i kärleken, men vi måste fortfarande acceptera vår likhet inför våra mänskliga betingelser – det är också en av slutpunkterna i filmen mot huvudfigurernas inkarnation i världen från kliché till individ. Det och en väldigt sympatisk kärlek…..

Read Full Post »

Helvetet är den andra (Sartre)

Vem vill födas?: Vi föds utan att be om det, vi äger känslor utan att be om det, vi blir kära utan att be om det och drabbas både av lyckan och olyckan utan att be om det, och när vi upptäcker hur vi kan påverka lyckan och olyckan, så vill vi ändå ofta släppa på ansvaret.

Liszt: Liebestraum

 

 

 

Merete Mazzarella, (en samhällsdebattör jag oftast uppskattar), skrev luciadagen 2008 en spännande ”understreckare” i SvD, där hon recenserar en avhandling om kärlek av Camilla Kronkvist (What we talk about when we talk about love: Åbo Akademi/filosofen)

 

Som en av sina grunder hänvisar hon till tanken på att tankar och känslor inte utgör egna inre objekt utan bara hänvisar till yttre skeenden och objekt – vilket känns som en spännande tanke: Är det så? Eller som hon senare kommenterar: 

 

 ”Det går inte att en gång för alla gång säga vad en känsla – rädsla, vrede eller kärlek – är, för känslor – bland dem kärleken – utgör snarare uttryck för vilka vi själva är, hur vi i olika situationer uppfattar världen..(…..)….Att älska är att stiga ut ur sig själv, att sluta upp med att uppfatta sig själv som centrum för sitt liv.”

Flödesschema: Samma tanke finns implicit i en vers mer känd som text till en sång av Grieg. Kanske föregår här H. C. Andersens grukens eller haikuns klarsynthet i den lilla versen “Jeg elsker dig” (ur hjertets melodier) , som ger en kort tankeresa med samma innehåll: Låt oss göra en liten exeges.

 

”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden, Du er mit Hjertes første Kærlighed !
Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden, Jeg elsker Dig i Tid og Evighed. -”

 

 

Det första han stipulerar är att man som förälskad tänker oavbrutet på en och samma person (Min Tankes Tanke ene Du er hvorden),

dessutom ser man på denna förälskelse som den enda och viktigaste, inte bara för en själv utan till och med globalt för alla (Du er mit Hjertes første Kærlighed !Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden, ).

Denna min förälskelse är alltså unik både vad det gäller subjekt och objekt (Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden,) Dels har jag aldrig älskat någon så här mycket, men inte heller har mitt objekt någonsin blivit så kraftfullt älskat, som av just mig. På samma orimliga sätt lyckas förälskelsen också spränga tidslagar genom att den tycks vara för evigt.

*

 

Men i dikten ligger också ett flödesschema av förälskelsen skruvade verklighetsuppfattning: 

 

1, Man börjar tänka på en person, varpå tanken förvrider proportionerna.

2, Därpå förstår man att man tydligen är förälskad, vilket ju måste innebära att man älskar personen.

3, På detta följer den ultimata gränslösheten när man gör förälskelsen till ett fenomen som transcenderar hela ens person i sin gränslöshet vad gäller tid och rum, ty om objektet för min kärlek är den enda tanken för mig, så varde jag bliva den enda tanken för den andra genom att mina känslor blir globala för min person – Jag har helt enkelt blivit ett med mina tankar. L’amour – C’est moi!

 

Inkarnation: Det som från början var en tanke – ett ord, har alltså plötsligt inkarnerats i och genom min egen kroppsliga och själsliga person. ”..och ordet blev människa..” Det är jag som är ”räddningen – Kärlekens gudomlighet” för den andra.

 

Merete Mazzarella citerar ur avhandlingen ett citat ur en roman av Jeanette Winterson som lyder:

 

”Hur kommer det sig att det mest ooriginella vi kan säga varandra fortfarande är det vi längtar mest efter att få höra? ’Jag älskar dig’ är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte heller jag.”

 

Kanske vill vi höra det därför att det bär med sig så mycket av att personen som säger det erkänner sig ha transcenderat ut ur sig själv till att leva i mitt liv, att se mig som ett centrum, och kunna säga ”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden”

 

*

Eden eller Huis Clos: Det är väl just genom och i denna inkarnation med okänd livslängd som förälskelsen och kärleken utgör som skräcken med olycklig kärlek ligger.

Så väl den obesvarade olyckliga förälskelsen, som det spruckna förhållandet. Man lever inkarnerad i den andras liv på ett sätt som inte fungerar. Och genom att man inte vet hur man skall tolka sig själv i denna relation så kommer hela verkligheten att hovra utan att falla på plats. Det klassiska exemplet är väl att sitta rakt upp och ned vid telefonen och vänta på att hon/han kanske skulle komma att vilja ringa…

 

Om kärlek är att ta ett steg ut ur sig själv, så blir den olyckliga kärleken när man inte kan ta steget tillbaka in i sig själv igen. Då kanske ändå Sartre har rätt: Helvetet är den andra människan som står i vägen – Huis Clos.

 

 

Read Full Post »