Stjärntaket

Skulle jag ha henne som min dotters storasyster, så skulle jag vara så oerhört stolt. Hon är fullständigt självlysande i sin roll. Minspelet, den intelligenta blicken och kärleksfulla vuxna leendet i både ögon och mun. Skulle hon bli skådis i framtiden så har filmindustrin ett nytt proffsigt alternativ att som vanligt stoppa in i alla filmer…  😉 Men inte utan att hon skulle lysa mot bioduken

Den jag talar om är Josefine Mattson. Utan henne (och Anki Lidén som eländig och enerverande mormor) skulle filmen inte alls vara lika lysande – även om berättelsen bär och angår……åtminstone mig som också har en kamrat som just nu behandlas mot kräfta.

Visst känns det som samma berättar tradition som Lotta på Bråkmakaregatan i regi av Johanna Hald – men vuxnare, mer lysrör, mindre gulligull – och detta gör också att filmen ändå bär trots sina klichéer.  Den kunde ha gjorts ännu mindre rapsodisk, mer realistisk och flytande, men det behövs inte Johanna Thydells berättelse främst, men också Lisa Siwes regi lyckas återskapa tillräckligt mycket av hur det är att vara tonåring respektive förälder och morförälder, att leva i brännpunkten av trassel med vem man själv är och hur ens föräldrar uppför sig. Jag som man, son och pappa kände igen allt och grät och snyftade när jag levde mig in i filmen, och fick plötsligt uppleva det finaste en förälder kan uppleva – och just under denna film känns det ännu bättre, ännu mer mäktigt: När jag sitter där och snyftar och hulkar över mammans förvirrade cancer-själ, så har min dotters kompis uppmärksammat dottern på att jag har en tår i ögat och plötsligt finns det där en varm hand från mitt egen barn som tröstar mig och fyra 10-åriga ögon som tittar ömt – och en aning roat – på (kompisens) rörda pappa.

Tänk att ha en egen livs levande filmhjälte i familjen…..En dotter som är som en litterär gestalt och ännu bättre än drömdotter som faktiskt finns på riktigt – och som jag givetvis är oerhört stolt över..

Bland mina räkningar nu, så fanns också en donation till Bröstcancer fonden Johanna….. Det är det minsta jag kan göra, även som ett tack till Filmens upphovskvinnor. Tack Johanna, Josefine, Anki och Lisa Samt alla ni andra som hjälpte till.

*

numret till fonden är by the way: 4402420-6 (plusgiro) Ange ”rehabiliteringsfond” / Johannafonden

Read Full Post »

Måndagsdissen (19 jan)

Svart T-cell i valfri färg….Orwells ”1984” i svensk sjukvård: läkare och politiker bestämmer som vanligt allt, inte för att det är bäst för patienter eller ens forskning, utan för att det gagnar deras personliga mål mest. I alla fall är det lätt att tro på en sådan konspirationsteori, och inte lyckas sjukvårdens politiker och tjänstemän motbevisa det heller. Utan de bara umgås med sina gelikar i sina små ”stam-celler” för att smida ränker. Men bara deras stamceller tycks duga………

 

Då och då får man läsa dessa uppmaningar till att lämna blod, eller donera organ. Man har till och med skrivit lagarna så att de mer påminner om telefonförsäljning med negativ kontraktsteckning och förutsatt lojalitet med att skära sönder sig och sprida sig till andra. Lagarna runt dödsbegrepp, donation och transplantation har självklart också förändrats utifrån tanken att så långt som möjligt förenkla för svensk sjukvård. en person som dagen före lagändring fick sin respirator avstängd blev mördad men dagen efter var hon plötsligt redan död när strömmen bröts, allt enligt fiffiga paragrafer.

 

Även om jag ogillar lagarnas formuleringar utifrån vissa formuleringar som gör att jag än så länge vägrar donera, så kan jag se de praktiska fördelar när man låter mer eller mindre levande människor bidra till en förenklad och billigare sjukvård (Transplanterade organ är oftast billigare, enklare och mer praktiska än sina mekaniska motsvarigheter. Ett mekaniskt hjärta kräver t o m en mindre ryggsäck med luftkompressor och slangar rakt in i bröstkorgen och då är ju givetvis naturens konstruktion bättre. Emellertid blir lagarna ändå likt T-fordens färg: Den sades säljas i valfri färg, men de facto fanns den bara i svart. men detta var givetvis en humoristisk reklamdrive. Att vi skulle få bestämma demokratiskt när det gäller våra frivillig donation är blivet tyvärr en lögn, om än med gott uppsåt.

 

Nu Dissen: När en människa håller på att lämna jordelivet är det helt okej att tappa allt absoluta och heliga människovärde som vi kristna brukar dra upp i alla debatter och tillräknas ett blott instrumentalt värde som organbank. Men om man råkar ha ett sjukt barn som skulle kunna räddas med hjälp av några stamceller från en navelsträng, så är det plötsligt helt olämpligt, och det par som önskar skaffa ett barn av denna anledning har tydligen utmanat etiken betänkligt. Jag förstår verkligen inte kritiken mot användandet av stamceller, när man samtidigt godkänner transplantationer. Det är som att bära päls men vara vegetarian. En mer formell analys av de etiska argumenten skulle säkert kunna göras, men det tar för lång tid. Men Givetvis är det barnsligt att tro att allting kommer förfalla till ett nazistiskt ”Du sköna nya värld”

 

Nåväl, Detta etiska dilemma har sen några år varit förkroppsligat hos familjen Richardson i n Felix öde har under många år kunnat följas i media, så ock den besvärliga debatten.

Deras väntade lillasyster kommer donera sin navelsträng så att blodet därur kan rädda hennes storebror. För ytterligare en annan storebror Mathias är det för sent. Föräldrarna har alltså skaffat ett nytt barn, men har nu via IVF kunnat välja ett utan de genetiska problem som storebror Felix har. Nu äntligen verkar de ha en god framtid i sikte. Men det som andra föräldrar får som en självklarhet; att samhället ställer upp med stöd och hjälp till det sjuka barnet, har hos dem varit kantat av andras klåfingriga politik.

Jag tycker Felix och Emmas föräldrar Helena och Fredrik gör helt rätt, och eftersom jag är gripen av deras öde, vill jag bara önska dem lycka till och peka på att allt det besvär de ägnat frågan också med all tydlighet visar att deras familj är en god miljö för både storebror och lillasyster. När navelsträngen använts är ju Emma som vilken annan efterlängtad unge som helst och tänk vilket underbart syskonskap.

*

 

Svensk sjukvård och svenska panikmoralistiska sjukvårdspolitiker dissas alltså ganska så fett! Deras flagranta brist på empati, medmänsklig fantasi och etisk analysförmåga, samt den föreliggande moraliska hybris som drabbat Richardsons är bara beklaga.

Att dessutom så många av dessa politiker hänvisar till kristen etik utan att ha nödig kunskap i Genesis och dess problem kring vad Jhwh gjorde för att patriarkerna skulle få barn gör det än mer pinsamt. Ergo: Läs på!

 

*

 

Richardsons! Ni som familj, enskilda individer 

och alla de moraliska överväganden ni tvingats till,

har i alla fall mitt stöd som den okände vän jag är,

och som den sjukvårdsutbildade teolog jag är.

Felix, Emma, Mathias, Helena och Fredrik:

Lycka till vad som än händer!

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Var DU gravid kanske??

Fula fädrafördomar finns fortfarande……..när kvinnor skriver historia 

I dag, mitt i packandet hittade jag ett fotoalbum med bilder från BB när vi fick vårt barn, samt  alla papper från samma dag. Underbart, men samtidigt smärtsamt med tanke på anledningen till packandet, tur att bilderna finns.

Nu är det ju jag som råkar ha alla papper av någon anledning, men hade de funnits hos mamman hade de inte avslöjat något om att jag faktsikt var där. Visst kan jag förstå den medicinska indikationen att man inte behöver nämna närvaron av en pappa – det är ju trots allt barnet och mamman som är kliniskt spännande. Samtidigt: jag kom att bli ganska aktiv i skeendet den dagen, så detta med navelsträngen kändes ganska futtigt i förhållande till allt annat som skedde mellan morgon och kväll då det började lugna ned sig ordentligt. och alla timmar och dagar på ömsom sidor. Hade jag inte varit där hade det gått lika bra, men för oss som familj är det ju skojigt att båda föräldrar delar så mycket som möjligt från den dagen.   

Det är beklämmande att vi pappor inte automatiskt räknas med, trots att vi oftast inte är helt oviktiga. Samma sak var det då och då i föräldragruppen på MVC, vid ultraljudet, på BVC, för att inte tala om läkaren på MVC, där jag som pappa var helt ointressant.

Att det lätt blir så här beror nog både på att barn och mamma är mer medicinskt viktiga, och att tyvärr många pappor struntar i frågan men samtidigt så blir det otrevligt för oss som vill vara med, och det skapar också en skuggbild av att pappor egentligen är ganska oviktiga när det gäller barn (en skuggbild so med största sannolikhet skrämmer iväg män som egentligen vill vara där.

Frågan är hur politiskt korrekt det är att säga att kvinnorna får faktiskt ta och träda tillbaka några steg under sin graviditet för att släppa fram männen? Oftast handlar det inte om något så enkelt som ”gravid kvinna” utan en familj i någon form, där det nog är lika svårt för alla medföräldrar till den gravida oavsett deras kön – kanske ännu värre om båda inte är biologiska föräldrar utan bara en.  

Mer familjegrupp! Släpp begreppen mamma och pappa utan använd hellre förälder och förälder – på många sätt är vi lika viktiga, och givetvis kan båda klara ett nyfött barn utan den andra om så behövs – men med olika besvär – större och mindre. Det är nog inte barnets perspektiv som är det viktigaste, utan perspektivet på barnets möjligheter, alltså hela samspelet runt barnet. 

Om barnet har två föräldrar – är ju båda lika viktiga – är det så konstigt? Inte för mig och min unge i alla fall: Som tur är!

och visst längtar jag halvt ihjäl mig när vi inte träffas. Jag tänker på henne nästan oavbrutet – kanske just för att vi har så mycket som vi delar från första gången jag sjöng godnattsånger innan du ens var född. en dag utan mitt barn känns som 25, även om jag också kan hitta andra ändamål för sången, att längta efter….. 

*

 *

En riktigt otrevlig sida av detta med att vara man och inte vara aktivt strunta i barn. För många år sen fick jag en tjänst där jag skulle hälsa på en massa barn på olika ställen. Plötsligt blev det protester hos en del föräldrar att det var jag och inte en kvinna som skulle hälsa på barnen – det visste väl alla människor hur män som var snälla mot barn var?   …Nåväl; Alla förstod med tiden att jag var lika hyggliga som andra, jag fick ju vara kvar och blev ganska omtyckt – av barnen också… Det var ingen av de misstänksamma mammorna som någonsin bad om ursäkt för att se mig som presumtiv pædofil, Det är ingen som någonsin bett oss män i sverige om ursäkt för dessa misstankar, trots att barn ofta far mer illa i mödrars/kvinnors vård än i fäders/mäns vård.  Att bli misstänkt av kvinnlig pöbel-justis för ett så skamligt brott gör ganska ont!

Iustitia – är blind – på många sätt

 

 

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Fru Aldrig Nöjd och Herr Avundsjuk

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Harmoni rev.

Solsystemet fungerar igen. Alla naturlagar och planeter är på plats och gravitationen likaså. Färgerna visar rätt utseende och tonerna kan höras igen. Smaker känns ånyo bekanta och igår firade vi julafton ännu en gång, denna gång med både föräldrar och barn – alla ens tre generationer. Plötsligt som i ett trollslag försvann all spänning och allt obehag. Jag var inte längre trött utan pigg och glad och kul julklappar fick man. Stockholm kan återigen se vackert ut – trots allt trafikljud man hör överallt, oavbrutet.  Gott nytt år på er!! /L

Read Full Post »

Familjejuldagsterror

Är du ensam, låt bli det! Var inte ensam! skaffa en älskare och massa barn istället, vackra ska de vara, och sen behöver du vita tänder och mycket pengar! Fixar du det inte, är du en lort, för vill man så kan man!!

Julafton var i stort vidrig! förutom att jag besökte en kamrat som tomte, belönad med snaps, sill en flaska Amarone och vänlighet av henne med familj, så var hela dagen oerhört ensam och absurd. Mamma och pappa är gamla med allt vad det betyder av besvärliga krämpor och inåtvändhet, och saknaden efter dottern och längtan efter en vuxen kvinna att få hålla om, älska och titta in i ögonen, brände genom hela kroppen som flytande glas och smältjärn.

Även under julottan i morse kändes det smärtsamt eftersom det bara var par i kyrkan, samt några barn och förstås snack om familj, och glädjehögtid i predikan. Tillåt mig spy! även om alla de inblandade gör så gott de kan. 

Att jag borde vara tacksam för hur fint allt är med min dotter, att jag har jobb, bostad och bra vänner stämmer, men är inget jag känner.

Jag säger som träd-gubben i Amarcord: Voglio una Donna! – men inte den han ”fick” (en nunna på 140 cm som lurar ner honom med hjälp av religionens ok)

PS Det går knappt ens att hitta en bra bild under google på ensamhet, utan att den betonar. Vad bra det är att  vara ensam – ett direkt dj**la hån till den som känner sig ensam. Ner med huvudet i sanden bara!!!

Read Full Post »

Hitta vems Jul-Nemo..?

Julafton.

 

 

 

 

På Tv visas Hitta Nemo, den fina filmen om hur pappan ger upp allt för att hämta sin tillfångatagna son från akvariet. Filmen är skojig – inte tu tal om annat, men jag ser den och kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att jag och min mamma ser den utan min älskade dotter – som är någon annanstans idag. I och för sig hos sin mamma – men hon är inte hos mig…………………och det är läge att hämta henne…………..hur jag än längtar och saknar henne

Jag tänker också på er, blogkamrater i samma läge (Dig, som jag och ”riddaren” träffade häromagen, och dig jag skall träffa i övermorgon)  samt AB. som just nu sitter på ett flygplan för att slippa tänka på samma sak: Att inte få fira jul med sina älskade barn på det sätt man vill.

Herre, Gud vad jag saknar henne…………..och älskar henne!

Här en julsång av en av ”idolerna”

Read Full Post »

Måndagsdissen (15 dec)

Finns retroaktiv abort? ‘kanske skulle behövas på vissa moraliskt självtillräckliga? Vad tror ni?

Jag skämtar givetvis! Abort är inget att skämta om, inte heller abortens motståndare – som mest är tragiska, och jag har skrivit om dem förr.

*

Jag såg dem på stan i söndags….De självtillräckligt moraliskt perfekta, som inte kan tänka sig att gå utanför sina moraliska principer, som inte kan förstå att en abort – hur otrevlig den än kan verka – där håller jag med dem ändå är ett bättre alternativ än att behålla barnet, de så blåögd moraliskt perfekta att de inte förstår att motsatsen till abort är illegal abort, inte avhållsamhet, kondom, större sexuellt ansvar, äktenskap och flera lyckliga familjer.

Det finns två tragiska sidor av dessa hycklande människors kampanjande.

1, De ger inga alternativ till hur man skall lösa problemet abort mer än just ”Stoppa abort!”.

2, De visar ingen som helst förståelse för olämpligheten med att visa sina morbida och makabra bilder offentligen.

3, Att man i sina FAQ ger så oerhört enkla svar – inget är tydligen besvärligt. Alla problem beror bara på att den stora allmänheten och hela (det hemska) samhället missuppfattat hur enkelt ett abortförbud skulle bli att ha.

Det är inget annat än ett makabert hyckleri! Fy bubblan på er: Livet och samhället är tyvärr inte så enkelt ni önskar låtsas!

Jag ”har varit med om” tre missfall, jag älskar mitt barn och skulle givetvis gärna ha fler än ett, men i det fall att barnet skulle plågas av att födas pga fel läge – Jag skulle inte tveka abort en sekund, inte ångra det – men beklaga och lida av det eftersom det då inte gåves annan utväg.

Min egen inställning är alltså inte enklare än denna: Jag hatar abort – just därför vill jag ha den laglig!

Read Full Post »

Tell me sex; love! 3

Nu har jag sett de sista nakna kropparna i ”Tell me..” och spänningen blev trots det lugna  klipp-tempot genom hela tv-serien gräslig. Saker man inte väntat sig hände hela tiden, och plötsligt slutade allt under stor dramatik (men jag ska inte tala om huruvida det är professor Plommon som är mördare eller pastor Grön) som i alla fall lämnade mig lätt omtumlad.

 

Jag förstår nu också varför Calle Rehbinder kände så pass stor värme till serien, för tvivelsutan så känner man plötsligt för karaktärerna, och ler när de ler, blir illa berörd när de blir det, och ledsna när de blir det. Det är bara vid deras sex-scener som jag inte delat deras känslor eller upphetsning, utan mer känt att jag velat smyga ut och sätta mig framför tv:n tills de kommer ut generade och rosiga om kinden, (även om en av damerna i mitt tycke är mer intressant än de andra…gissa vem!!). I efterhand är det inte svårt att förstå varför det är lätt att fatta tycke för dem. De är mer mänskliga efter att man till och med fått följa med rollfiguren in på dass. Jag känner mig som en nyfiken, halv-voyeuristisk släkting.

 

Givetvis har serien gett mig spännande tankar om mig och hur jag ser på relationer och förmodligen fungerar, vilket givetvis var ett syfte när jag köpte boxen, men jag tycker nog att berättelserna har transcenderat över detta in i en god berättelse om fyra par och deras utveckling; hur de börjar finna sig själva och varandra, eller t o m kanske lyckas.

 

Kommer det en uppföljande säsong 2, tror jag att det kommer ställa väldigt stora krav på manusförfattaren eftersom man nog måste tillföra ett eller flera par, och dessutom låta det hända fler yttre händelser av episk karaktär mitt i denna långsamt rullande dagboks-dramaturgi sitt treriksrös mellan naturalism, symbolism och dekadenslitteratur.

 

Jag hoppas jag får träffa mina vänner igen. Det skulle vara kul om realismen innehöll någon minut av intellektuella samtal om verbformer eller amerikansk mångfaldsdebatt, gräl om det smakar margarin eller smör och några grova skämt samt att de blev lite mer övervikt, håravfall och skägg-vårtor. – Alla är på gränsen till för snygga, slanka och korrekta. Deras Tintin-mässiga genomsnitts-apparition, placerar dem med gränsen till det omänskliga inom synhåll.

Read Full Post »

Tell me you love sex..2..

Varje avsnitt innehåller fortfarande ganska mycket sex, och nu har man till och med låtit barnen upptäcka sin sexualitet. (Jag skulle kunna tänka mig att MRA och liknande måste ha blivit upprörda när de såg sönder avsnitten för att leta efter detaljer att slå ned på.) Men, med bara två avsnitt kvar tycker jag att det icke sexuella innehållet bara blir tydligare och tydligare, och sexscenerna bara mer och mer ovidkommande som självändamål men givetvis fortfarande betydelsefulla i handlingen som helhet, både som vacker respektive ful sex.

Fortfarande är de viktigaste frågorna i serien (a) alla outtalade förväntningar, men också mer och mer av (b) pinsamma lögner på grund av (c) skam för (d) maskera de outtalade förväntningarna.
Det nya tydliga problemet som verkar kumuleras är den ”spelade åsikten”, (ni vet den rödglödgat ilskne som säger ”jag är inte arg”

En annorlunda men kul sak jag upptäckt med dramaturgin i serien:
Handlingen i Tell me…är ju inte uppbyggd som ett episkt hjältedåd, där allt ligger spännande utanför personerna i ett (1) yttre problem (elak skurk) som klaras av genom genomskinlig karaktärsegenskap (mod) hos hjälten, vars akilleshäl (spriten) egentligen är ovidkommande (dricker när han är olyckligt kär) eller rent av chimärisk (han kunde bli nykter själv utan AA).

Uppbyggnaden är mer lik Oidipussagan: Visst finns det yttre problem att ta itu med, men allt utgår ifrån huruvida man också klarar sitt eget personliga öde, och sin skam. Om man inte kan bära sitt öde som gudarna (Afrodite) gett oss, så kommer även andras öden att riskeras – och man blir en skam.

Denna psykologi gör i alla fall att jag har lättare att leva mig in i historien (Visst har jag väl levt mig in i filmkaraktärer tidigare, men om dessa karaktärer känns som släkt eller vänner, så blir ju inlevelsen onekligen starkare). Trots viss kulturskillnad känner jag lättare igen mig i alla deras alla stadier i livet, och alla personer i serien; män som kvinnor. Ibland håller jag med dem, ibland vill jag nästan stänga av för att de gör eller säger så pinsamma saker.

Just genom denna allmänna inlevelse fick jag en lustig tanke i går när jag var och handlade och såg en dubbelgångare till en av kvinnorna i serien: Plötsligt blev hennes liv (den okända kvinnans i köpcentret) så mycket mer tydligt och mänskligt, och jag tänkte att ”Just det ja, hon kanske har det likadant som rollfiguren på DVD:n det vet man aldrig….och ändå är det så lätt att man låter sig falla in i snacket ”jag har det värst av alla i hela världen”. Tvärtom så kände jag en viss altruistisk och medmänsklig ömhet till en person jag aldrig sett, och förmodligen aldrig heller kommer att träffa.

Det är ganska skojigt med en film som både ger förklaringar, tips och hjärta för andra trots att den bara, om jag spetsar till det lite, handlar om makar som är taskiga mot varandra. Kanske är det som Marcus Birro ungefär menat: Varför gömma och dölja smärta, sorg och lidande. Lidandet likaväl som glädjen visar att vi är människor som lever.

Man behöver inte bli lika svart som Schopenhauer, men visst kan lidandet adla en människa, men också förgylla synen på den andra genom insikten att vi delar öde och inte är olika utvecklade, högre stående eller lägre. Vi är ett med våra mänskliga frågor.

Read Full Post »