En riktigt svensk arbetskamrat hittade en broschyr från -57 (Vad ska jag heta? Sthlm; 1957: Svenska Lif – Balder) om hur man väljer och ger namn till sitt barn inför det några månader senare stundande dopet. Skriften är en riktig svensk publikation, ett citat:
”Genom födelsen är Ditt barn svensk medborgare. Det betyder att barnet blir delaktigt av en tusenårig kultur med allt vad det innebär Vi svenskar har ett rikt arv att förvalta, stora minnen att vara stolta över. Vi tycker med rätta, att vårt land är det bästa i hela världen, och det finns objektiva skäl som talar därför. Vi har en hög levnadsstandard, vi har en väl utbyggd social omvårdnad och vårt land ger åt barnet de bästa möjligheter för dess framtida utbildning, vilken levnadsbana Ditt barn än kommer att slå in på….”
”….(……)…Tänk på, att namnet skall följa Ditt barn genom hela livet. Hur viktigt är det inte då att välja ett namn som barnet inte behöver skämmas för. Utländska namn, t. ex. filmstjärnors eller idrottstjärnors namn, tas nu ofta upp av svenska föräldrar. Det passar inte särdeles bra, eftersom Ditt barn är svenskt”.
”…(……)…Sverige är ännu ett kristet land. Den överväldigande majoriteten av det svenska folket tillhör ännu den svenska kyrkan, oaktat det numera är möjligt att utträda. Endast några få promille av hela befolkningen har begagnat sig av denna möjlighet, ett vittnesbörd om att svenskarna ännu känner samhörighet med fädernas kyrka. Kanske sjöngs vid Ditt bröllop, som vid många andra, just J. A. Eklunds psalm: Fädernas kyrka i Sveriges land.”
Sålunda ganska storsvenska och svulstiga formuleringar som inte erkänner ex dödandet av forntroende eller samer, förbud mot samekultur, samiska språket och samereligion, diskrimineringen av romer och resandefolk och alla krig hit och dit om dessa händelser inte tillhör våra ”stora minnen att vara stolta över”. Listan kan göras längre. Man gör sig i alla fall så pass stolt över det svenska, att man t o m förklarar vilka namn som passar. Så låt oss se på vad de föreslår. Vi borde ju då mest hitta fornnordiska namn och inte alla dessa namn som kommit via inflyttning från kontinentens alla degos-folk: 😉
Ex flicknamn på P:
Paula, Paulina (Rom), Pernilla (Rom), Petra (Rom), Pia (Rom), Pirkko (Rom via Finland),
Pojknamn på U:
Ulf (Norden), Uno (Italien), Urban (Rom)
Flickor på Z
Zilla (Romskt), Zuleika/Zuleima (Arabiska)
Pojkar på C
Cecil (England), Charles (England/Frankrike), Claes (Rom/Bysans), Clarence (England), Clemens (Rom), Cyril (Rom)
När det gäller pojknamnen hade 82 av 249 ett (forn-)nordiskt ursprung. Resten var kontinentala och ganska många från den romanska delen av kontinenten.
Ett riktigt svenskt syskonpar skulle alltså kunna heta Claes-Cyril (græco-romerskt)( och Zilla-Pirkko (Romsk-finskt).
Måhända låter det som alla var svenne-bananer i löptexten, men till syvende och sist kan vi inte förneka att vi delar vår svenska kultur med nästan alla väster om Ural och Indus! Troligen för att tidigare generationer av innebyggare på denna landtunga i norden sett handelsutbyte med fjärran grannar som helt naturligt. Vi har alltså egentligen alltid haft ett internationaliserande levnadssätt, som egentligen aldrig brutits. Vår kontinuerliga import av fjärran namn, tankar, religioner, konsthantverkstekniker, kryddor och maträtter, har alltid funnits där men bara omprövats som historiskt fenomen vid krig med nära grannar
”Vi är svenskar ni är danskar,
Vi talar svenska och ni en grötig icke-svenska….så det så!”
En sann patriot skulle därför hellre sätta bo med någon skönhet från Turkiet än en från Jylland.. Tankegången är skojig att smaka på.
*
I Guds namn – بسم الله (Bismillah) – är jag svensk!
A die Wundes Weblog 