Stjärntaket

Skulle jag ha henne som min dotters storasyster, så skulle jag vara så oerhört stolt. Hon är fullständigt självlysande i sin roll. Minspelet, den intelligenta blicken och kärleksfulla vuxna leendet i både ögon och mun. Skulle hon bli skådis i framtiden så har filmindustrin ett nytt proffsigt alternativ att som vanligt stoppa in i alla filmer…  😉 Men inte utan att hon skulle lysa mot bioduken

Den jag talar om är Josefine Mattson. Utan henne (och Anki Lidén som eländig och enerverande mormor) skulle filmen inte alls vara lika lysande – även om berättelsen bär och angår……åtminstone mig som också har en kamrat som just nu behandlas mot kräfta.

Visst känns det som samma berättar tradition som Lotta på Bråkmakaregatan i regi av Johanna Hald – men vuxnare, mer lysrör, mindre gulligull – och detta gör också att filmen ändå bär trots sina klichéer.  Den kunde ha gjorts ännu mindre rapsodisk, mer realistisk och flytande, men det behövs inte Johanna Thydells berättelse främst, men också Lisa Siwes regi lyckas återskapa tillräckligt mycket av hur det är att vara tonåring respektive förälder och morförälder, att leva i brännpunkten av trassel med vem man själv är och hur ens föräldrar uppför sig. Jag som man, son och pappa kände igen allt och grät och snyftade när jag levde mig in i filmen, och fick plötsligt uppleva det finaste en förälder kan uppleva – och just under denna film känns det ännu bättre, ännu mer mäktigt: När jag sitter där och snyftar och hulkar över mammans förvirrade cancer-själ, så har min dotters kompis uppmärksammat dottern på att jag har en tår i ögat och plötsligt finns det där en varm hand från mitt egen barn som tröstar mig och fyra 10-åriga ögon som tittar ömt – och en aning roat – på (kompisens) rörda pappa.

Tänk att ha en egen livs levande filmhjälte i familjen…..En dotter som är som en litterär gestalt och ännu bättre än drömdotter som faktiskt finns på riktigt – och som jag givetvis är oerhört stolt över..

Bland mina räkningar nu, så fanns också en donation till Bröstcancer fonden Johanna….. Det är det minsta jag kan göra, även som ett tack till Filmens upphovskvinnor. Tack Johanna, Josefine, Anki och Lisa Samt alla ni andra som hjälpte till.

*

numret till fonden är by the way: 4402420-6 (plusgiro) Ange ”rehabiliteringsfond” / Johannafonden

Read Full Post »

Musorna gråter över tv.

Hvis jeg står allene i snen, blir det klart att jeg er ett ur,

Hvordan skulle evighed ellers finde rundt…..

*

På fredag börjar ett ganska förfärligt program, samtidigt kommer jag förmodligen att titta på det, mest för att kunna hålla allmänbildningen uppe i diskussioner med min dotter. Egentligen är varken formatgengre eller det aktuella formatet speciellt bra, dessutom känner man bara till några av de deltagande. Allt är dessutom kringgärdat av så mycken reklam att producenten säkert skulle kunna lösa världssvälten flera gånger om för samma belopp (varför gör man inte det då, istället för att ordna spåniga insamlingsgalor?) Det är i grunden ett påfallande korkat program. Musorna gråter!!

Det enda som får mig att titta är att  två av ”offren” en av lärarna och juryn är ganska skojig. Läraren och juryn känns proffsiga och det är deras intelligens som får programmet att lyfta. Samma sak gäller de två offren som också varit skojiga att se på sina respektive områden där deras proffsighet också lyst igenom.

Är det egentligen bara detta – att vi vill se gamla bekanta i rutan – som får oss att acceptera vilken smörja som helst. Det trista är också att i tron att det är formatet som lockar, så härmar alla varandra i liknande format – och den enda som vinner på det är…………..just det: Telia….och David Bowie, fast bara ekonomiskt knappast konstnärligt

Nåväl. I kväll tänker jag hamna en stund framför grammisgalan, av samma ”bekanta-ansikten-anledning”, men jag ska försöka väga den goda smakens vågskål rätt i helgen. Tills dess kan vi väl ägna den nyss avlidna danska poetissan Inger Christensen en tanke (musorna gråter av en annan anledning även här, samt lägga till musik av dels en god komponist: Einojuhani Rautavaara dels en video med en aldrig falnande klassisk popgrupp: Sparks  med sina knäppa konstmusikaliska ideer.

Read Full Post »

Galna människor 3: Skjut med målare

 

”Var det på denna soffa din pappa förblödde?”

 

Lulu har nyss kommit ut ur fängelse och förför nu den påtagligt kåte sonen till den hon skjutit med denna lysande fras…väl medveten om replikens makabra obscenitet.. och Vem skulle inte falla till föga…? Se bara citatet nedan….?

 

 

 

(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! (Här finns mer och där)

 

 

 

Berättelsen om Lulu har i grund samma innehåll som den om Emma Bovary, men med en tydligare sexuell dramatik, och att arseniken är utbytt mot mord halvt om halvt av indignerad elakhet respektive förnöjt självförsvar. Om Young-Goon i Cyberkvinnan och Emma Bovary vänder sin destruktivitet inåt, så är Lulu bättre på att vända den utåt genom sex och våld på ett mer asocialt sätt än hos Flaubert 

 

Det finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning.

 

Dessa tre kvinnor(människor/personer/individer) görs till objekt för andras handlande. Inte främst sexobjekt, utan allmänt De blir osynliggjorda av släkt och vänner och börjar fly in i alternativa världar.

 

Det stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi.

 

*

 

Madame Bovary och Lulu slutar båda i katastrof, men Jag är en cyborg gör det inte. Den blir i slutet istället en skojig påminnelse om vad inlevelse, fantasi och kärlek kan göra….Gäller bara att hitta rätt objekt för ens inlevelse fantasi och kärlek…förlåt! hitta rätt subjekt menar jag förstås, inte objekt….

 

…..En värdig och vuxen ”Du” att upptäcka och älska.

Read Full Post »

Galna kvinnor och män 2: Älskog och arsenik

Feber och blåsvart dräggel var olämpligt och klandervärt, men att Emma låg med sina älskare när maken (glad, snäll men känslolös och mördande tråkig) jobbade ledde till åtal för författaren…(stackars alla tråkiga män annars..?)

 

Att Emma var hemmafru med ouppfyllda drömmar omgiven av tråkiga egoistiska karlar ansågs däremot vara i sin ordning. Nåväl Gustave Flaubert blev frikänd troligen för att det nog var för trovärdigt och verklighetsnära för att någon skulle kunna fälla honom.

 

Madame Bovary må handla om henne på ytan, men frågan är om inte omgivningen av lika uttråkade män och kvinnor är lika viktig. Åtminstone i Chabrols filmatisering. Filmen är spännande och utan att man fäller en enda tår, är den gripande nog att åtminstone jag blir arg på Emmas livssituation och det faktum att berättelsen fortfarande utspelar sig i vår närhet, där man minst anar det. Emma Bovary spelas av Isabelle Huppert på ett fullständigt lysande sätt (Förstås..vad annars?) En skådespelare som i samma film kan flirta med apoteksbiträdet med munnen full och kinden dammig av arsenik, samtidigt som hon med ett öga kan visa att hon förstår alla de medicinska tillstånd som såväl läkaren (maken) och apotekaren blundar för.

 

När jag slog upp berättelsen i Svensk uppslagsbok (1953) hänvisade man till att Emma Bovarys suicid berodde på för ymnigt läsande av romantisk litteratur. För mig är det tydligt att hon helt enkelt av ren leda över att inte ha någon egen plats bland alla effektiva men tråkiga karlar men inte heller ser något nöje i att bara kurtisera för sakens egen skull, börjar söka spänning i kläder, romantik och drömmar. Tyvärr faller hon ständigt offer för andras utnyttjande….ända tills……hon blir vitpudrig runt munnen i apotekets förråd.

 

Chabrol har mer gemensamt med Staffan Hildebrandt än man kan ana i bådas tydliga och medvetna skildrande av en skoningslös vardag, men fransmannen är lite mindre inställsam och på så sätt mindre känslig för att anses töntig…..Dock båda är värda att se för att lära sig om vikten av att hitta en konstruktiv väg här i livet.

Read Full Post »

Helvetet är den andra (Sartre)

Vem vill födas?: Vi föds utan att be om det, vi äger känslor utan att be om det, vi blir kära utan att be om det och drabbas både av lyckan och olyckan utan att be om det, och när vi upptäcker hur vi kan påverka lyckan och olyckan, så vill vi ändå ofta släppa på ansvaret.

Liszt: Liebestraum

 

 

 

Merete Mazzarella, (en samhällsdebattör jag oftast uppskattar), skrev luciadagen 2008 en spännande ”understreckare” i SvD, där hon recenserar en avhandling om kärlek av Camilla Kronkvist (What we talk about when we talk about love: Åbo Akademi/filosofen)

 

Som en av sina grunder hänvisar hon till tanken på att tankar och känslor inte utgör egna inre objekt utan bara hänvisar till yttre skeenden och objekt – vilket känns som en spännande tanke: Är det så? Eller som hon senare kommenterar: 

 

 ”Det går inte att en gång för alla gång säga vad en känsla – rädsla, vrede eller kärlek – är, för känslor – bland dem kärleken – utgör snarare uttryck för vilka vi själva är, hur vi i olika situationer uppfattar världen..(…..)….Att älska är att stiga ut ur sig själv, att sluta upp med att uppfatta sig själv som centrum för sitt liv.”

Flödesschema: Samma tanke finns implicit i en vers mer känd som text till en sång av Grieg. Kanske föregår här H. C. Andersens grukens eller haikuns klarsynthet i den lilla versen “Jeg elsker dig” (ur hjertets melodier) , som ger en kort tankeresa med samma innehåll: Låt oss göra en liten exeges.

 

”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden, Du er mit Hjertes første Kærlighed !
Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden, Jeg elsker Dig i Tid og Evighed. -”

 

 

Det första han stipulerar är att man som förälskad tänker oavbrutet på en och samma person (Min Tankes Tanke ene Du er hvorden),

dessutom ser man på denna förälskelse som den enda och viktigaste, inte bara för en själv utan till och med globalt för alla (Du er mit Hjertes første Kærlighed !Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden, ).

Denna min förälskelse är alltså unik både vad det gäller subjekt och objekt (Jeg elsker Dig, som ingen her på Jorden,) Dels har jag aldrig älskat någon så här mycket, men inte heller har mitt objekt någonsin blivit så kraftfullt älskat, som av just mig. På samma orimliga sätt lyckas förälskelsen också spränga tidslagar genom att den tycks vara för evigt.

*

 

Men i dikten ligger också ett flödesschema av förälskelsen skruvade verklighetsuppfattning: 

 

1, Man börjar tänka på en person, varpå tanken förvrider proportionerna.

2, Därpå förstår man att man tydligen är förälskad, vilket ju måste innebära att man älskar personen.

3, På detta följer den ultimata gränslösheten när man gör förälskelsen till ett fenomen som transcenderar hela ens person i sin gränslöshet vad gäller tid och rum, ty om objektet för min kärlek är den enda tanken för mig, så varde jag bliva den enda tanken för den andra genom att mina känslor blir globala för min person – Jag har helt enkelt blivit ett med mina tankar. L’amour – C’est moi!

 

Inkarnation: Det som från början var en tanke – ett ord, har alltså plötsligt inkarnerats i och genom min egen kroppsliga och själsliga person. ”..och ordet blev människa..” Det är jag som är ”räddningen – Kärlekens gudomlighet” för den andra.

 

Merete Mazzarella citerar ur avhandlingen ett citat ur en roman av Jeanette Winterson som lyder:

 

”Hur kommer det sig att det mest ooriginella vi kan säga varandra fortfarande är det vi längtar mest efter att få höra? ’Jag älskar dig’ är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte heller jag.”

 

Kanske vill vi höra det därför att det bär med sig så mycket av att personen som säger det erkänner sig ha transcenderat ut ur sig själv till att leva i mitt liv, att se mig som ett centrum, och kunna säga ”Min Tankes Tanke ene Du er hvorden”

 

*

Eden eller Huis Clos: Det är väl just genom och i denna inkarnation med okänd livslängd som förälskelsen och kärleken utgör som skräcken med olycklig kärlek ligger.

Så väl den obesvarade olyckliga förälskelsen, som det spruckna förhållandet. Man lever inkarnerad i den andras liv på ett sätt som inte fungerar. Och genom att man inte vet hur man skall tolka sig själv i denna relation så kommer hela verkligheten att hovra utan att falla på plats. Det klassiska exemplet är väl att sitta rakt upp och ned vid telefonen och vänta på att hon/han kanske skulle komma att vilja ringa…

 

Om kärlek är att ta ett steg ut ur sig själv, så blir den olyckliga kärleken när man inte kan ta steget tillbaka in i sig själv igen. Då kanske ändå Sartre har rätt: Helvetet är den andra människan som står i vägen – Huis Clos.

 

 

Read Full Post »

Jag förlorar mitt blod

musik av Georges Delerue

Så var vi där igen………..

Känslan av att när min dotter lämnar mitt och hennes hem, för det andra hemmet, så drar hon även med sig luften jag andas. Hur ska man någonsin kunna stå ut med denna förbannelse, och finns det något sätt att slippa den. Lösningen nedan är kanske lite väl drastisk, destruktiv och direkt onödig men sorgen inte helt obekant: Låt mig bli kvitt denna hæmolytiska känsla, för det är bara en känsla, av vampyrer som dränerar mig på luft, syre, blod och det jag älskar mest.

Read Full Post »

Sexängel, dödsängel eller graalängel

Bloggrannen Provinsen har tagit upp ämnet änglar, och interkalerat sin blog med en youtubare på JimiHendrix, med sången Angels:

Angel came down
From heaven yesterday,
Stayed with me just long enough
To rescue me…

And she told me a story yesterday
About the sweet love
Between the moon and the deep blue sea

Then she spread her wings high over me.
She said, I’ll come back again to see you tomorrow…

Vi kristna har ju dels alla dessa serafer och Keruber samt puttis som flaxar runt Herren och bara lovsjunger hela dagen, (hoppas att de får ett grymt tillägg för monotona arbetsuppgifter) De roligaste är ju annars dessa olika ärkeänglar Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel, Chamuel, Zadkiel, Raguel, Haniel, Jeremiel och Raziel, Jophiel, Azrael, Ariel, Sandalphon, Cassiel, Metatron, Fortunata, Micah, Zagzagel och slutligen Pheul och Ramaela. Exakt vilka tjänstebeskrivningar de hava kan man se här eller här, om man så önskar. Allt snack och alla fantasier som dessa listningar tyvärr kan ge upphov till i fel teologersmunnar är direkt kontraproduktivt, då får vi sexänglar likt Gabriel som prompt ska göra en massa bibliska jungfrur havande. Spånigt!

Jag skulle nog ändå hellre vilja tro på att ängel är ett adjektiv eller en besättelse, än ett eget självständigt himlaväsen: man är ingen ängel utan man är änglalik.

Det finns onekligen människor som jag utan omsvep skulle kunna ge status av att vid ett särskilt tillfälle ha varit en ängel. Det kanske låter larvigt, men i princip tror jag ingen skulle se det som larvigt att en person vi känner eller t o m inte känner bara gör eller säger något som ”räddar oss”.

På samma sätt som det är bättre med en mänsklig Venus – att Venus inte är en gudinna, utan en annan människa som väcker vår eld, är det nog mer fruktbart att vi kan se varandra som bärare av änglalikhet eller gudomliga egenskaper.

Den där mannen mitt över buss-sätet, som varje morgon fipplar med locket till en läkerolask..Vilken ängel eller guda-mänsklig aspekt skulle han kunna vara närmst?

Jag vet ju vilka i min bekantskapskrets jag skulle vilja se som olika änglar eller aspekter; ex. vem som kommer med nyttiga budskap, beskydd, mod osv, eller vem jag skulle vilja se som Sophia, kunskapens ängel, eller den kärleksbringande aspekten vårens gudinna, men det får nog förbli hemligt, den jag tillägnar Jimi Hendrix sång där uppe.

”Du bist mein Lenz”

Däremot är min dotter en solklar ängel som jag bara älskar mer och mer för varje dag, vilket inte är speciellt svårt att säga. Auch ein meiner Lenze

Read Full Post »

Kärleks-stalkern Johan Henric Kellgren

När jag för någon vecka sen skulle „pinga“ denna artikel från juli, så råkade jag idiotiskt nog dumpa den…vilket kändes trist eftersom den varit ganska populär..men här kommer den igen i ny tappning..

~*~

 

Kärleks-stalkern Johan Henric Kellgren (revisited)

I dikten av Hafez så talade vi om att använda religion som ett sätt att tala o sex och kärlek. Kellgren (1751-1795)gör samma sak, men på ett mer kantigt västerländskt sätt. Han parafraserar delar av bibeltexter, men om man tittar närmre, så ser man att han också direkt hädar. Likt sin samtide kollega Bellman (1740 – 1795) så söker han ett sätt att avlägsna sig från Olympens eller Jerusalems Gudar och söka dem bland vanligt folk. Bellman söker dem bland näspetande alkisar och tvivelaktiga kvinnor alltså Olympen inverterad, Kellgren hittar i dikten nedan ett annat spännande ämne: Att driva med skapelseberättelsen och andra bibeltexter. Men det är inte bara polemik med literaturen och Gud. I grund och botten är det en kärleksdikt som säger samma sak om igen.

 

”Du är så underbar och vacker att inget annat spelar någon roll – inte ens Gud…”

 

Pretentiöst eller charmigt – smaksak, men han hittar några geniala drag för att leda fram denna tanke genom dikten så att han blir en stalker både efter kärleken i sig och efter någon vi inte vet vem…

 

1, Hädelse: Han väljer att bryta mot Mose lag både genom att göra kvinnan i fråga till ett beläte, dels förminska Gud som Gud och till och med förminska Guds skaparkraft.

2, Omkväde: Han hamrar in sitt budskap – i detta fall en snirklig hädelse, så att ingen skall komma undan vad han vill säga, ett omkväde som dessutom placeras assymetriskt.

3, Fatalism: Genom att lägga allt i den hjälplösa förälskelsen, men också göra sin älskling till något Gud skapat, som Kellgren råkar upptäcka, ger ha Gud skulden för denna förälskelse.

4, Kärlekens Teodicé: Genom dikten formulerar också Kellgren en ganska raffinerad fråga ”Kan Gud skapa något så gudomligt att det skymmer själva Gud? Är kärleken en sådan skapelse?”.

5, Skymf mot Bibeln: Genom att driva med skapelseberättelsen, driver ju också Kellgren med bibelns roll. I princip skulle man i förlängningen kunna ställa Guds uppenbarade kärlek i kontrast till Guds uppenbarade ord och fråga: ”Vad är viktigast?”

 

Kellgren skrev ju också en erotisk dikt ”Till Rosalie” vilken inte alls har dessa kvaliteter av skarp teologisk och romantisk udd. Visst har den en tidstypisk stelhet, och inte alls samma burleska språk och bildspel som Bellman, men den är intelligent eftersom den får flera bottnar än den narrativt skicklige Bellman. Exempelvis genom frågan ”Vad är viktigast Guds uppenbarelse i ordet eller i kärleken?” kan denna dikt lika gärna pryda en debattartikel i SvD som den genom sin söta ord kan pryda ett kort i ett fång djupröda rosor. Jag försökte själv fånga en flicka på gymnasiet med denna dikt – vilket inte funkade (Attans!!) Men jag tycker nog att den på sätt och vis fortfarande håller, men jag har nu upptäckt större djup. Nåväl här är den:

~*~

I denna tappning är den beskuren, men kan ändå ge en viss vink om hur Kellgren verkar ha tänkt:

”Död låg naturen…” / ”Ljuset kom och livet tändes”

Kellgren anspelar både på Johannesprologen och Skapelseberättelsen, men ger det hela en extra nyans genomordet ”död” eftersom en kristen knappast skulle hålla med om att Guds oskapade skapelse skulle vara något så tarvligt som död.

”…I kungars slott… / ”…Jag gick att visdomsdjupet…” / ”…Förgäves..”

Här finns vissa likheter med psaltaren 139, där den person han talar om återigen hamnat på Guds tron genom att vara omöjlig att undfly i tanken.

”…O levande förstånd…” / ”…Jag gick att visdomsdjupet…”

Kärleken är inget som kan sökas med det rationella (likt tron eller till skillnad från tron…??)

En mindre spännande upptäckt är ju denna eviga självklarhet att vissa får vara kritiska men inte andra. En vanlig Svensson skulle knappast komma undan med dessa hädelser i mer begriplig form, men som dikt från en känd lyriker..då går det bra.

Read Full Post »

Goodbye yellow brick Oz

Bör drömmar bli verkliga eller inte?? I Musikalen och filmen Trollkarlen från Oz lyckas den lilla flickan Dorothy få sina rädslor att släppa genom att i drömmen möta dem personifierade utmed den gyllene tegelgången (yellow brick road) och genom samarbete med sina känslor (nu iform av figurer: Plåt-Niklas, Lejonet osv) se det mänskliga i rädslorna.

En lite annorlunda syn har textförfattaren Bernie Taupin i texten till Elton Johns hit Yellow Brick Road.

Om drömmen var platsen för livets framväxt i musikalen är vardagen livets mylla i sången (” I’m going back to my plough”) Musikalen är förvisso barnsligt njutbar oavsett om man blandar in freudianska krumbukter, men jag undrar om jag inte gillar Taupin/Johns visdom bättre – Det löser sig – Om du lämnar dina käpphästar i livet och möter verkligheten som den ser ut, inte som du vill att den ska se ut…lämnar andras krav på dig……Det finns inga prinsar eller trollkarlar, eller goda feer…men goda mänskliga möten.

Maybe you’ll get a replacement
There’s plenty like me to be found
Mongrels who ain’t got a penny
Sniffing for tidbits like you on the ground

Read Full Post »

Måndagsdissen (10 nov)

Om ekonomi är lagbunden, så är girighet en naturlag?

En del skulle nog kunna hävda att ekonomi är lagbunden så pass att den kan förutspås, men oavsett detta är sant, är de ekonomiska förloppen öppna för mänskligt inflytande och mänsklig påverkan, så den enda egentliga konstanta lagen är nog i sådana fall girighet.

 

Hur mycken girighet som ligger bakom Carnegie-affären är svårt att säga, likaså vilken nästa skandal inom bank-, och försäkringsvärlden handlar om. Det enda jag vill mana till är att våra rika aktörer i samhället aldrig torde glömma alla fattiga. För de finns alltid. Det kan inte bara vara de enskilda individernas fel att så många går i personlig konkurs eller får anmärkningar – utan hela systemet är feldoserat från början, och både de rika och fattiga måste ta ansvar. Det är genom de rikas ansvarlöshet som kommunism lockas fram.

Jag tror att jag bara håller mig till Carnegie Porter i fortsättningen, den smakar mer mumma än en eventuellt girig, och i alla fall oförsiktig fondförvaltarens tummade papper.

 

Read Full Post »