Kärleks-stalkern Johan Henric Kellgren

När jag för någon vecka sen skulle „pinga“ denna artikel från juli, så råkade jag idiotiskt nog dumpa den…vilket kändes trist eftersom den varit ganska populär..men här kommer den igen i ny tappning..

~*~

 

Kärleks-stalkern Johan Henric Kellgren (revisited)

I dikten av Hafez så talade vi om att använda religion som ett sätt att tala o sex och kärlek. Kellgren (1751-1795)gör samma sak, men på ett mer kantigt västerländskt sätt. Han parafraserar delar av bibeltexter, men om man tittar närmre, så ser man att han också direkt hädar. Likt sin samtide kollega Bellman (1740 – 1795) så söker han ett sätt att avlägsna sig från Olympens eller Jerusalems Gudar och söka dem bland vanligt folk. Bellman söker dem bland näspetande alkisar och tvivelaktiga kvinnor alltså Olympen inverterad, Kellgren hittar i dikten nedan ett annat spännande ämne: Att driva med skapelseberättelsen och andra bibeltexter. Men det är inte bara polemik med literaturen och Gud. I grund och botten är det en kärleksdikt som säger samma sak om igen.

 

”Du är så underbar och vacker att inget annat spelar någon roll – inte ens Gud…”

 

Pretentiöst eller charmigt – smaksak, men han hittar några geniala drag för att leda fram denna tanke genom dikten så att han blir en stalker både efter kärleken i sig och efter någon vi inte vet vem…

 

1, Hädelse: Han väljer att bryta mot Mose lag både genom att göra kvinnan i fråga till ett beläte, dels förminska Gud som Gud och till och med förminska Guds skaparkraft.

2, Omkväde: Han hamrar in sitt budskap – i detta fall en snirklig hädelse, så att ingen skall komma undan vad han vill säga, ett omkväde som dessutom placeras assymetriskt.

3, Fatalism: Genom att lägga allt i den hjälplösa förälskelsen, men också göra sin älskling till något Gud skapat, som Kellgren råkar upptäcka, ger ha Gud skulden för denna förälskelse.

4, Kärlekens Teodicé: Genom dikten formulerar också Kellgren en ganska raffinerad fråga ”Kan Gud skapa något så gudomligt att det skymmer själva Gud? Är kärleken en sådan skapelse?”.

5, Skymf mot Bibeln: Genom att driva med skapelseberättelsen, driver ju också Kellgren med bibelns roll. I princip skulle man i förlängningen kunna ställa Guds uppenbarade kärlek i kontrast till Guds uppenbarade ord och fråga: ”Vad är viktigast?”

 

Kellgren skrev ju också en erotisk dikt ”Till Rosalie” vilken inte alls har dessa kvaliteter av skarp teologisk och romantisk udd. Visst har den en tidstypisk stelhet, och inte alls samma burleska språk och bildspel som Bellman, men den är intelligent eftersom den får flera bottnar än den narrativt skicklige Bellman. Exempelvis genom frågan ”Vad är viktigast Guds uppenbarelse i ordet eller i kärleken?” kan denna dikt lika gärna pryda en debattartikel i SvD som den genom sin söta ord kan pryda ett kort i ett fång djupröda rosor. Jag försökte själv fånga en flicka på gymnasiet med denna dikt – vilket inte funkade (Attans!!) Men jag tycker nog att den på sätt och vis fortfarande håller, men jag har nu upptäckt större djup. Nåväl här är den:

~*~

I denna tappning är den beskuren, men kan ändå ge en viss vink om hur Kellgren verkar ha tänkt:

”Död låg naturen…” / ”Ljuset kom och livet tändes”

Kellgren anspelar både på Johannesprologen och Skapelseberättelsen, men ger det hela en extra nyans genomordet ”död” eftersom en kristen knappast skulle hålla med om att Guds oskapade skapelse skulle vara något så tarvligt som död.

”…I kungars slott… / ”…Jag gick att visdomsdjupet…” / ”…Förgäves..”

Här finns vissa likheter med psaltaren 139, där den person han talar om återigen hamnat på Guds tron genom att vara omöjlig att undfly i tanken.

”…O levande förstånd…” / ”…Jag gick att visdomsdjupet…”

Kärleken är inget som kan sökas med det rationella (likt tron eller till skillnad från tron…??)

En mindre spännande upptäckt är ju denna eviga självklarhet att vissa får vara kritiska men inte andra. En vanlig Svensson skulle knappast komma undan med dessa hädelser i mer begriplig form, men som dikt från en känd lyriker..då går det bra.

Read Full Post »

Once I was a swan….

“…Once I lived on lakes, once I looked beautiful when I was a swan. Misery me! Now black and roasting fiercely! The servant is turning me on the spit; I am burning fiercely on the pyre: the steward now serves me up Misery me! Now black and roasting fiercely! Now I lie Now black on a plate, and cannot fly anymore, I see bared teeth: Misery me! and roasting fiercely!..”

~*~

I lördags morse innan A. hade hunnit vakna, och söndagsmorse hade jag hunnit titta på film. I lördags var det ”Rendition” om en egyptisk-amerikansk kemist som av CIA likt de två svensk-egyptierna blir förd till ”förhör” mot alla lagar, regler och konventioner, även om CIA med skohorn gärna vill hävda den goda saken.

Den andra filmen var också kopplad till Egypten, och finns nämnd här i min blog, och den tredje i (söndags morse) var ytterligare ett bidrag ur den nya trevliga tyska vågen av vettiga filmer: ”Die Fälscher” om hur Hitlers kabinett utnyttjad konstnärer, bankirer och tryckare för att tillverka utländsk valuta (pund och dollar) allt under den förhärdade cynisk yrkesförbrytaren och mäster-förfalskaren Salomon ”Sally” Sorowitsch (spelad av Karl Markovics).

Tre filmer, alltså, som tar upp den politiska osämjan och misstänksamheten, men också hur man kan hitta mänsklig värdighet när man samtidigt är helt utlämnad åt sitt öde. Självklart är det svårt att behålla sin värdighet om man hela tiden också är föremål för andras strävan efter personlig vinst och trygghet – speciellt i en sträng politisk miljö som råder i ”kriget mot terrorismen”, Kampen mellan Israel och arabvärlden, och den som råder under brinnande krig. Samtidigt tycker man – jag – att under fredstid i ett välfungerande samhälle som vårt svenska skulle detta inte behöva finnas, men det gör det. En tändande gnista kan alltid enkelrikta och förvandla vår kritik av samhället mot ett givet mål, ex en gemensam fiende.

På bussen i söndags satt en ung man och läste en tydlig tummad bok: den svenska pocketutgåvan av Hitlers Mein Kampf. Vad som skulle få en ung man i sina yngre tjugu, att läsa Mein Kampf, kan nog inte misstänkas bero på ett idéhistoriskt intresse för tysk litteratur eller historisk germanica, utan troligen desperata politiska idéer sprungna ur sned social ävlan, att han skulle vara nynazist låter jag vara osagt, att han skulle ha otäcka åsikter likaså, men det är lättare att förstå när en historiker, språkvetare eller litteraturvetare läser Mein Kampf – tyvärr. När min pappa var ung här i Göteborg var denna sociala ävlan med hjälp av förhärdad högerpolitik inget att skämmas för; då stod nazzarna på rad utan att gömma sig, även inom mitt skrå.

Det bekymrar mig att vi inte lyckats skapa en större förståelse för andra folk, nationer och etniciteter än vad som är fallet, och tyvärr är ju även min egen arbetsgivare – svenska kyrkan inte helt oskyldig genom sin eviga konflikträdsla. Man vågar inte dra en gräns inför trender och rörelser eller åsikter, utan bara inför enskilda personer – som då får gå för ”samarbetsproblem” när det kanske egentligen handlar om släpphänthet i etiska frågor eller dogmatiska frågor. När det gäller våra politiker gäller tyvärr samma sak: Man har tappat modet och förmågan till diskussion.

Oavsett det handlar om etniskt ursprung, civilstånd, språk, religion eller sexuell läggning, så är vi väldigt tydligt samma personer med samma behov – Vi människor är så oerhört lika var ifrån vi än kommer, om inte annat kan dessa filmer hjälpa oss lära det. Att sen ödet faller på oss olika får vi ta upp med Fortuna själv, men fortunas spel ger oss inte rätt att förverkliga ett ständigt Vi och Dom: Vi är alla Fortunas spelpjäser.

“…Once I lived on lakes, once I looked beautiful when I was a swan. Misery me! Now black and roasting fiercely!” Mot bakgrund av vissa ortsnamn som Birkenau, så blir denna text inte bara den komiska studentspex-kupletten den skapades som..Speciellt inte med kunskap om Orffs eventuella politiska hemvist…

…Ty: en liten krok: Karl Orff var faktiskt en av de tyska kompositörer/musiker som sägs ha kollaborerat med nazisterna, andra var ex Furtwängler och Richard Strauss, men till skillnad från Furtwängler och Strauss, som på olika sätt kunnat visa sig ”oskyldiga” har aldrig Orff behövts rentvås på samma sätt, vilket jag har lite svårt att fördra – min respekt för Orff sjönk när jag upptäckte detta…. Alla är vi jämlika, men vissa tydligen litet mer…..så länge okunskapen får styra… Nåväl, musiken är ganska skojig i vilket fall som helst.

Read Full Post »

Dies Iræ….igen

Att slitas itu…..revisited

Om två timmar måste jag och A.  skiljas åt för några dagar……….Kommer jag någonsin vänja mig?

Lascia ch’io pianga Vem såg Farinellis smärta mitt i applåderna, vem ser min på spårvagnen på väg hem mot det tomma hemmet? i överförd bemärkelse: Jag!

Read Full Post »

Söndagens Geni (16 nov)

När jag var 15 fick jag mina skor sönderskurna av Hasse. Han tyckte jag såg ”bögig” ut i mina svarta skor och grå manchesterbyxor (just grå manchester torde ju vara ett osvikligt tecken…på att man tillhörde någon form av minoritet….typ…folkfrån ”North Humbria”

Allt löste sig dock – och vi blev vänner på hans initiativ, eftersom det visade sig att jag kunde spela gitarr och kunde lära honom att spela ”Space Oddity” hjälpligt. I släptåg av hans Bowie-tycke, föll även några till bort från listan av elakingar som sparkade sönder mitt skåp eller blockera toalettdörren…en liten solskens-bowie-historia.

Detta är väl om inte ett musikaliskt genius, åtminstone ett födgeni. Karln lyckas göra pengar på allt, och blir egentligen aldrig någonsin pinsam, om än med tiden tråkig och ointressant.

Det stora med Bowie är nog ändå att han genom glamrocken och koncept-person Ziggy Stardust lyckades bygga in röda trådar mellan sångerna och sin person på ett kreativt sätt: En egen litteratur eller värld runt Ziggy. Jag och mina vänenr satt ofta och försökte hitta hur melodierna ex på Ziggy-plattan egentligen hängde ihop som berättelse.Allt detta gjorde att han ansågs en aning exklusiv under många år, eller t o m suspekt eller farlig för eventuella högersympatier.

Därför slogs jag av var hur snabbt han blev folkkär, även bland tidigare kritiker, efter den stora spelningen på Ullevi 1983. Plötsligt snackade alla om Bowie och den något överskattade hype-låten Let’s Dance, som sedemera Tv4 våldfört sig på… Det kändes en aning inställsamt och osjälvständigt när plötsligt alla dörrar och hjärtan öppnades för Bowie. Nåväl fortfarande var den tidiga Bowie inte lika populär bland de nya fansen, så där kunde man behålla snobberiet – för det var ju egentligen bara det handlade om – rent snobberi.

Nåväl, Jag kan inte säga att jag lyssnar på honom speciellt ofta nuförtiden, men hans ominösa textvärldar har nog ändå påverkat min fantasi. Egentligen säger ju inte texterna så mycket, utan är små hermetiska berättelser och dikter, men det finns känslomässiga valörer i dem som är spännande och fantasieggende. Jag fortfarande inte höra ex ”Five Years” utan att skapa inre bilder, eller Starman..

Read Full Post »

Goodbye yellow brick Oz

Bör drömmar bli verkliga eller inte?? I Musikalen och filmen Trollkarlen från Oz lyckas den lilla flickan Dorothy få sina rädslor att släppa genom att i drömmen möta dem personifierade utmed den gyllene tegelgången (yellow brick road) och genom samarbete med sina känslor (nu iform av figurer: Plåt-Niklas, Lejonet osv) se det mänskliga i rädslorna.

En lite annorlunda syn har textförfattaren Bernie Taupin i texten till Elton Johns hit Yellow Brick Road.

Om drömmen var platsen för livets framväxt i musikalen är vardagen livets mylla i sången (” I’m going back to my plough”) Musikalen är förvisso barnsligt njutbar oavsett om man blandar in freudianska krumbukter, men jag undrar om jag inte gillar Taupin/Johns visdom bättre – Det löser sig – Om du lämnar dina käpphästar i livet och möter verkligheten som den ser ut, inte som du vill att den ska se ut…lämnar andras krav på dig……Det finns inga prinsar eller trollkarlar, eller goda feer…men goda mänskliga möten.

Maybe you’ll get a replacement
There’s plenty like me to be found
Mongrels who ain’t got a penny
Sniffing for tidbits like you on the ground

Read Full Post »

Allt vackert påminner om…stolthet

Israel hjärta Egypten

sant!!

Idag har jag sett en småtrevlig film som var klart sevärd: ”Polisorkestern som kom bort”. Filmen handlar om en halv-taskig egyptisk polisorkester som råkar åka fel under en turne i Israel, och är tvungna att sova över i en kulturellt avsomnad judisk bosättning, snäll men död. Dels kan den ses som en politisk markering bara genom att det är en Israelisk/Egyptisk samprodukt, dels är det en film om skillnaden mellan generationer, språk, religion och etnicitet, nationaliteter och individer. Samtidigt är det en trevande kärlekshistoria. mellan olika personer – som aldrig riktigt verkar ha kommit eller kan komma till skott. Om två folk eller personer som lever så nära grannar, men ändå aldrig vågar ta steget ut till en samvaro. Den var tidvis en aning långsam, men lagom småklurigt skojig och uppmuntrande. Trots allt slutar den lyckligt i sin anonyma upplösning………skulle jag vilja hoppas; Att avståndet dem emellan försvann så att tafatt vänskap blev vänskap – fumlig kärlek blev kärlek.

”Den stunden som gav dig åt min sälla åsyn!

Från den stunden glömmer jag att lida,

Och smärtan halkar lätt utöver själen,

och fastnar någon gång dess pil, och sårar;

Då ser jag dig igen – och såret läkes.

Och nu, vad gör mig mig världen och dess bländsken,

De Storas nåd emot de Godas aktning,

och Dårars lov emot de Visas bifall,

och Seklers minne mot ett Nu av sällhet,

och mot en åtrådd blick av dig Rosalie

Låt den i dag, idag jag ber för mina känslor uppenbaras”

(ur ”Till Rosalie” av J.H.Kellgren)

Titelsången är inte heller helt fel:

Allt vackert påminner om dig!

Read Full Post »

Lossade kättingar..

Omstarten av hemmet utan vissa inkompatibla programvaror har gått bättre än förmodat, och rent praktiskt börjar det ordna till sig allt eftersom möbelfirmorna levererar sitt gods. Vapenstillestånd råder vilket känns gott efter alla de krevader som till och med skull få Ernst Jünger att i skräck längta tillbaka till Flandern eller söka nya kemiska farkoster till sina psykonauta resor….

Hoppas nu bara att det kan vara så här, att A. får två stabila hem och inte behöver bli föremål för dragkamp helt grundat på behov som inte är hennes även om mitt hjärta också skulle förstå drivkraften: Att man vill leva med den man älskar utan rivalitet. Jag får lämna en förbönslapp på lämpligt ställe.. Vilket inte handlar om Claphaminstitutet, för de skulle ändå aldrig begripa problemet. (Vilket är tydligt om man läser deras inlägg)

A propos sången i början och textraden ”..What have I got to do, to make you love me?…” Mnjae.. Det är inte nödvändigt; Jag klarar mig, men ett ”Förlåt mig!” vore kanske på sin formella plats i ett sunt vardagsliv..

Read Full Post »

ensam med bräcklig åsikt..

Ohly biter ifrån som det prästabarn han är. Även om det aldrig kommer funka, så är det kul att han är igång och tydlig. Nog kan det vara mest vettigt att man som präst kan få vägra. De präster som nu vigts har inte gjort det under annan förutsättning än nuvarande lagar. samtidigt kan jag känna att man kanske åtminstone skulle ställa krav på blivande herdar att de ska kunna viga. Som herde är man liturgiskt ytterst ansvarig, och måste kunna gå i god för att varje församling kan skrapa fram en präst som kan viga samkönat. Samtidigt behöver nog knappas alla präster som fått för sig att en juridisk beteckning på nio bokstäver i fel mun, skulle kunna bryta sönder ett helt samhälle, vara rädda: Ingen kommer att gå till dem för att vigas in i sina äktenskap. Vem vill vigas av någon som inte gillar att stå där och se kärleken glimma i ögonen mellan de blivande makarna: Vem?

Ohlys utspel har en viktig poäng, men hans motståndare bland prästerna behöver inte vara rädda: Ohlys förslag kommer aldrig drabba dem. Kyrkorna kommer gapa tomma, Mendelsohn, Wagner och Roman kommer ljuda på annat håll och åren efter kommer ”regnbågsbarnen” inte gå i deras kyrkor, inte som konfirmander heller, eller begravningarna och nya vigslar och barndop.

”Allt fick sin vigning i grannkyrkans famn, där satt ingen svensk som var fången…”

som man bäddar………….

Bildkommentar: Hade Ohly kysst ex Maria Wetterstrand, Maud Olofsson, Beatrice Ask eller vilken annan kvinna hade man inte reagerat lika hårt, som inför denna bild. Jag tycker det hedrar Lars Ohly att han vågar göra detta – Han är politiskt konsistent åtminstone på vissa frågor. Men han kommer ändå inte att få min röst nästa val…….inte längre……. Tack ändå!!

Read Full Post »

Måndagsdissen (10 nov)

Om ekonomi är lagbunden, så är girighet en naturlag?

En del skulle nog kunna hävda att ekonomi är lagbunden så pass att den kan förutspås, men oavsett detta är sant, är de ekonomiska förloppen öppna för mänskligt inflytande och mänsklig påverkan, så den enda egentliga konstanta lagen är nog i sådana fall girighet.

 

Hur mycken girighet som ligger bakom Carnegie-affären är svårt att säga, likaså vilken nästa skandal inom bank-, och försäkringsvärlden handlar om. Det enda jag vill mana till är att våra rika aktörer i samhället aldrig torde glömma alla fattiga. För de finns alltid. Det kan inte bara vara de enskilda individernas fel att så många går i personlig konkurs eller får anmärkningar – utan hela systemet är feldoserat från början, och både de rika och fattiga måste ta ansvar. Det är genom de rikas ansvarlöshet som kommunism lockas fram.

Jag tror att jag bara håller mig till Carnegie Porter i fortsättningen, den smakar mer mumma än en eventuellt girig, och i alla fall oförsiktig fondförvaltarens tummade papper.

 

Read Full Post »

Kristall-Raoul

Med tanke på alla tråkigheter Wallenbergsmonumentet här i sta’n råkat ut för var det inte mer än rätt att lägga minnesblommorna där i går kväll. I stadens synagoga var det en mer officiell ceremoni. För mig kändes det viktigt att minnas denna händelse på något sätt överhuvudtaget..och att föra in den på bloggen./L

Varken bukett eller bild är ju världens skönaste, men monumentet är snyggt.

Tråkigheter med monumnetet 1 respektive 2

Read Full Post »