En sista hälsning…? eller

Mitt liv har senaste halvåret inte gett mig grunder att fortsätta med bloggen (jag har helt enkelt varit urkopplad pga flytt, men nu i höst tänkte jag börja igen), men inte med denna blogform.

Jag kommer helt enkelt så småningom radera allt och behålla i någon hårddisk, och börja om med en ny stil.

Detta inlägg blir således det sista i denna blog. Den sista gången  som Hörselberg syns i bloghuvudet.

 Nästa gång kanske bergen betyder något annorlunda för mig..

När jag valde de sista kommenterade citaten märkte jag att detta första är en saxad bootleg och inte från originalfilmen, men det gör bara innehållet bättre. Citatet är från musikalen Cabaret om det dekadenta livet i trettiotalets Berlin. Att stanna vid dekadensen vore att förminska livet betänkligt. Var vi än lever och bor försöker vi hitta en en värdighet för livet, och där kan denna berättelse i sin allegoriska form markera detta på samma sätt som Camus, men med lite musik att hitta mening och glädje i det oväntade, absurda och ibland lite amatöristiska. En Kabaret är aldrig fix, utan i ständig förändring och liv. När jag ser bloggen som varit kan jag också se hur mycket som förändrats och övervägande till det bättre.

Men i ett försök att blanda humor, livsglädje och trosvisshet, låter jag Händels Messias markera både slutet men också början på något nytt denna sommar 2009. Här är det Mormonerna som får markera början på något nytt.

S D G Halleluia 

 

”Hel-hycklerister”….eller?

”Pastorer lovar helnyktert liv”

Publicerad: 2009-03-06 09:20 i Tidningen Dagen

Pastorer och predikanter inom Trosrörelsen har tillsammans tagit ett unikt initiativ – de ska leva helt utan alkohol.

Det var på predikantkårens årsmöte i slutet av februari som alla närvarande ställde sig bakom ett uttalande som vikten av nykterhet. Men det stannade inte bara vid en allmän uppmaning. De lovade även själva att leva ett helnyktert liv, enligt ett pressmeddelande från Livets ord.

Ställningstagandet ska ses mot bakgrund av den ökade alkoholkonsumtionen i Sverige. Trosrörelsens pastorer tycker även att det är fel att inte ens frikyrkor numera är alkoholfria zoner, och de ska arbeta för att de kyrkor de själva representerar ska vara helt alkoholfria miljöer.

På mötet i Uppsala skrev de närvarande under en skrivelse. Nu håller man även på att samla in underskrifter från de medlemmar i predikantkåren som inte var närvarande. I skrivelsen står bland annat:

 

 ”Vi ser en oroande tendens att det sker en förvånansvärt snabb liberalisering av synen på alkohol inom kristna sammanhang där detta för bara några år sedan var otänkbart. I denna situation vill vi som pastorer och predikanter som företräder Trosrörelsens församlingar i Sverige uttala vårt starka stöd till en helnykter livsstil. … Som undertecknare av detta uttalande har vi valt att leva nyktert och att avstå från alkohol samt att aktivt arbeta för att våra kyrkor ska bli alkoholfria miljöer.”

(slut tidningscitat)

 

 

I första anblick kan det verka vara ett ganska bra beslut: Man tar tydligt avstånd från alkohol och därigenom även de skadeverkningar alkoholmissbruket kan leda till. Man gör det även på en tydligt grundad tro på att vi människor med varandras och guds hjälp kan hitta vägar ut ur ett missbruk.

 

Men är detta det enda synsättet när det gäller detta problem? Nej. Självklart inte. Dels brukar det inte vara så oerhört många missbrukare i frikyrkoförsamlingar i grunden, så frågan är vilka man egentligen vill nå. Under många generationer har ju just frikyrkligheten varit ett av de få helnyktra områden i samhället, vad än detta har inneburit.

 

 

Det största problemet med ställningstagandet är ändå att man gör alkoholfrågan till en bekännelsefråga. Om man ställer ett oskrivet kulturellt krav på att alla medlemmar inte bara bör vara nykterister utan till och med absolutister, så kommer man att dessutom motarbeta nåden i den församlingen. Tyvärr har jag sett detta i praktiken, hur bra pålitliga kristna människor efter ett återfall i spritmissbruk, fått ågren för att ha svikit Gud inte bara sig själv, och känt en så stor skam att det behövts onödigt stor insats för att rätta till nykterheten, bara för att efter tillfrisknandet drabbas av att den egna församlingen börjat se ned på personen, och befriat honom från viktiga förtroendeuppdrag som alltid fungerat innan. Jag tror därför att det är utomordentligt viktigt att när det gäller alla individual-moraliska frågor inte låta det bli en fråga om att vara förebild, vilket inte hindrar att man har en mycket strikt alkoholpolicy som, gäller vid alla församlingens träffar, men det är en annan sak.

 

Guds nåd skall vara villkorslös i mötet med alla människor, helgelsen skall vara fritt formulerad utifrån våra personliga behov och understödd av församlingen på en formell basis.

På så sätt ska en person kunna känna att även de som nyttjar alkohol kommer göra allt för att hjälpa den kamrat i församlingen som har missbruksproblem, inte för att Gud vill det, inte för att Jesus bett oss om det, utan för att vi har respekt för vår församlingsvän – oavsett vad Gud tycker. Det är väl inte för vår egen frälsnings skull som vi skall låta bli alkohol i våra församlingar – Då är det ju bara hyckleri och ren skenhelighet.

 

Nåväl, finns det då inga goda skäl att vara nykterist, hel-nykterist eller absolutist? Jo självklart! Det finns också många bra skäl att ha en officiell alkoholpolicy för församlingar, föreningar och arbetsplatser – men det handlar bara indirekt om religion. Mest handlar det trots allt om medmänsklighet och medicinska/psykiatriska/sociala faror och skador. Självklart är det också medmänsklighet som ytterst driver de nu helnyktra 40 pastorer inom den svenska trosrörelsen, det tvivlar jag inte en sekund på, men åtgärden i sig är tyvärr ganska tvivelaktig. Den riskerar bara att skapa ett annat missbruk, ett missbruk av nåd, helgelse och kristet vardagsliv, som stänger ute folk som inte kommer till ett och samma svar som pastorn, och ett och samma svar som sen alla församlingsbor officiellt förväntas dela som sina egna svar 15 minuter efter offentliggörandet – oavsett vad man tyckt i frågan innan.

 

    

 

När jag under några år arbetade med missbrukare fick jag möta frikyrklig helnykterism på både gott och ont. Det negativa var precis som jag sade ovan att man skapade en neurotisk hållning till drickandet som jag fick se bryta ner goda kristna till såväl kropp och själ som ande, bara för att deras församlingar ville vara ”kristna på riktigt”, på ett liknande sätt blev det också fel att bara hänvisa till att ”Jesus frälste mig från flaskan”, när det troligen låg ett stort mått av praktisk medmänsklighet bakom. Det är viktigt att just kunna erkänna denna medmänsklighet eftersom den kan också visa att vi människor kan bli nyktra även utan Gud, för det kan vi.

 

Det positiva som jag fick se var att i dessa överskruvade frikyrkomiljöer som gjorde nykterhet till verkhelighet så brydde sig folk om frågan och tvingade folk att tänka efter och ta ställning, vilket vi i svenska kyrkan inte alls gjorde på samma sätt – inte ens när någon hade spritproblem.

 

Mellantinget skulle vara i mitten: Det finns alltså en mycket god sida av dessa 40 pastorers beslut: Beslutet kan få församlingar och arbetsplatser att besluta om alkoholpolicy – vilket är bra, beslutet kan få oss var och en att tänka efter och ta ställning om var vi själva står i frågan och huruvida vi själva har problem med spriten…Vad vi sen kommer fram till personligen, det får bli en fråga mellan mig och Gud, mig och mina anhöriga, men inte mellan mig och pastorn. Slutligen var det olivträdet som var Athenas gåva till staden, inte vinrankan. Olivträdet som ger mat, bränsle, skugga och ved. Vinet är ett glädjeämne låt så vara även vid frånvaron av det… 

 

 

Guden biljettintäkt

I musikalen Mamma Mia, så ska ju berättelsens vigsel stånda i ett kapell på en grekisk ö. Kapellet är utan ikonostas, men ser påfallande grekiskt ut (konstigt…?) I  detta kapell väntar så en präst som ser påfallande svensk ut. Berättelsen förutsätter också den påfallande heteronormativa och kvinnoförtryckande anglosaxiska seden att pappan skall lämna över bruden – även om det nu blir mamman som gör det. När inte allt i berättelsen går som det ska, ser alla församlade gäster inklusive prästen besvärade ut – man ska ju inte skämta med något så allvarligt som religionens inauguration av ett kärleksförhållande. Jag tycker i alla fall det är ganska trevligt att Björn Ulvæus är ganska tydlig på den punkten. Äktenskapet är instiftat och beskyddat av Gud – och givetvis inte den grekiskortodoxa Guden utan en odefinierat västeuropeisk Gud.

Nu gäller det bara att bestämma sig vilken hållning hos Björn Ulvæus som är där för syns skull…hans privata ateism eller hans professionella Guds/religionsvördnad.

Berättelsen hade ju funkat lika bra med en glad grekisk 60-årig bypolitiker som viger paret på en vacker marmor- beklädd klippavsats…

……….Kanske lite magsurt av mig…….men problemet med Ulvæi ateistiska uttalanden utanför Mamma Mia är att man bortser från att religionen trots sina problem också kan vara ett socialt smörjmedel….om vi som troende kan släppa lite på våra sannings- och exklusivitetsanspråk, vilka gärna Ulvæus får kritisera. Varför inte i en ny musikal??

Nå, Vad tyckte jag då om Mamma Mia som filmatiserad musikal?

Jorå, lite krystad och grund som berättelse, lite väl fånigt med körerna/baletterna som ska fylla ut (nästan) alla nummer. Men filmen var glad och rolig och det var en skojig rollbesättning med Brosnan och Streep. Den var sannerligen inte genial, och att kalla den för världens främsta musikal är väl att göra en väl pinsam ”kay Pollack”. Det roligaste var nog att höra sångerna i nya tappningar av skådisar kända för allt annat än musikaler av denna genren, och eftersom Agneta och Annfrid sitter så hårt fast i trumhinnorna blir det extra roligt.  Klart sevärd en gång, och oproblematisk att se om flera gånger.  De av många så omtalade sexanspelningarna tänkte jag inte på.Visst fanns det, men inte mer än på Aktuellt 21:00.

Stjärntaket

Skulle jag ha henne som min dotters storasyster, så skulle jag vara så oerhört stolt. Hon är fullständigt självlysande i sin roll. Minspelet, den intelligenta blicken och kärleksfulla vuxna leendet i både ögon och mun. Skulle hon bli skådis i framtiden så har filmindustrin ett nytt proffsigt alternativ att som vanligt stoppa in i alla filmer…  😉 Men inte utan att hon skulle lysa mot bioduken

Den jag talar om är Josefine Mattson. Utan henne (och Anki Lidén som eländig och enerverande mormor) skulle filmen inte alls vara lika lysande – även om berättelsen bär och angår……åtminstone mig som också har en kamrat som just nu behandlas mot kräfta.

Visst känns det som samma berättar tradition som Lotta på Bråkmakaregatan i regi av Johanna Hald – men vuxnare, mer lysrör, mindre gulligull – och detta gör också att filmen ändå bär trots sina klichéer.  Den kunde ha gjorts ännu mindre rapsodisk, mer realistisk och flytande, men det behövs inte Johanna Thydells berättelse främst, men också Lisa Siwes regi lyckas återskapa tillräckligt mycket av hur det är att vara tonåring respektive förälder och morförälder, att leva i brännpunkten av trassel med vem man själv är och hur ens föräldrar uppför sig. Jag som man, son och pappa kände igen allt och grät och snyftade när jag levde mig in i filmen, och fick plötsligt uppleva det finaste en förälder kan uppleva – och just under denna film känns det ännu bättre, ännu mer mäktigt: När jag sitter där och snyftar och hulkar över mammans förvirrade cancer-själ, så har min dotters kompis uppmärksammat dottern på att jag har en tår i ögat och plötsligt finns det där en varm hand från mitt egen barn som tröstar mig och fyra 10-åriga ögon som tittar ömt – och en aning roat – på (kompisens) rörda pappa.

Tänk att ha en egen livs levande filmhjälte i familjen…..En dotter som är som en litterär gestalt och ännu bättre än drömdotter som faktiskt finns på riktigt – och som jag givetvis är oerhört stolt över..

Bland mina räkningar nu, så fanns också en donation till Bröstcancer fonden Johanna….. Det är det minsta jag kan göra, även som ett tack till Filmens upphovskvinnor. Tack Johanna, Josefine, Anki och Lisa Samt alla ni andra som hjälpte till.

*

numret till fonden är by the way: 4402420-6 (plusgiro) Ange ”rehabiliteringsfond” / Johannafonden

Lösenordsskyddad: Måndagsdissen (23 februari 2009)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Måndagsdissen (16 feb 2009)

okamratlig fildelning: En av huvudargumenten som många fildelningskramare kört med är åsiktsfrihet, och överhuvudtaget friheten att förflytta tankar hit och dit. Det är bra! Mycket bra! Vi har i Sverige sen fordom en grundsyn på att vi ska kunna tänka som det oss lyster, och trots klåfingriga maktanspråk från mina kollegor genom åren kyrkan så har vi kunnat behålla denna grundtanke – troligen tack vare att vårtland aldrig blev fullt ut kristnat vad vi i de kristna kyrkorna än säger. Balder hjälpte oss att bevara vår tankefrihet osårbar och förenad med sina kollegor av andra samtida religioner har vi nu många goda tankar i vårt rike som kan hjälpa oss förstå oss själva….

Men nu skall jag (….) i det blå skåpet, dessutom rejält!

Jag tycker att Dessa åtalade fildelare har ställt sig på för höga kothurner, och hoppas vid Gud att de blir fällda. Jag hoppas också att vi hittar vägar både till en laglig fildelning som inbringar pengar till upphovshavarna och lämpliga indrivningsavgifter till alla de som delat ut fil. Dessa består kanske inte främst av ett antal kriminella element, eftersom upphovsrättslagen är utomordentligt krånglig och skriven utan att förutsätta en modern it-teknik – och där ger jag fildelarna på sätt och vis ett teoretiskt rätt, men knappast moraliskt.

Utan jag önskar helt enkelt att man lyckas fälla dem för sin stöddig attityd gentemot upphovshavare under förevändning att man vill protestera mot feta skivbolagsdirektörer; Alla de musiker, filmskapare, artister och skådisar, sminköser, manusförfattare, studioroddare, studiomusiker etc etc som förlorar inkomsten när direktörerna givetvis ändå får sina pengar..

Ty: Hade det funnits ett genuint intresse för kulturen som delas, hade dessa tekniskt kunniga och finurliga personer kunnat hjälpa kulturindustrin med att hitta bra betalsystem – vilket man inte gjort. Istället har man bara slagit sig själv för bröstet angående sina egna handlingar med att lägga upp diverse skräp blandat med briljanter.

Självklart får vi räkna med att de blir friade pga den trassliga svenska rättvisan som alltid verkar strunta i motivet till brottet och en diskussion om detta. Men moraliskt har dessa utnyttjare dömt sig själva:  För På sätt och vis gör de samma sak som de skivbolagsdirektörer de själva anklagar. De ger inte upphovshavarna den respekt och det levebröd de behöver.

(ja, ja, ja, ja! Jag vet att många fildelare på gräsrot (sådana som inte själva lägger upp utan mest laddar ned) faktiskt köper många av de produkter de tidigare laddat ned, och det är väl inget problem med dessa, det är personerna bakom siterna varifrån man laddar ner, som jag är kritisk mot.  Det är dem jag dissar!! Diss! Diss!!  

De verkar ha en taskig känsla för ditt och mitt – något de flesta av oss lär sig i lägre grundskolan.

ansiktet

Nu är jag också fast i ansiktsboken. Det känns lite grand som att man inte kan hålla sig ifrån trenderna, men lite skojigt är det också eftersom vissa av ens arbetskamrater är med och man faktiskt också kan utbyta arbetsrelaterade frågor. Vi får alltså se vad som händer.

Jag gissar att detta i längden kommer leda till en viss tydligare profilering av min blogg mot det kultur- och religionsideologiska hållet. Men nu är det dags att ge bloggen en viss konstgjord andning tills den andas igen av egen kraft.

 

Måndagsdissen (26 jan)

Gaza är bombat och folk protesterar mot Israel. Samtidigt går Israeler i skräck för att få misiler nerdimpande skickade från ett dagis i Gaza. Båda nationerna lider av eländet som inte verkar kunna lösa sig. Men varför protesterar man utanför synagogor, och inte bara utanför Israels ambassad? Vad har en lokal mosaisk församling med en aggressivt Israeliskt ”försvar”? Inget och allt! Det handlar om antisemitism.

I detta läge är det ännu mer olämpligt att Påven Benedikt 16:e häver bann över några biskopar aktiva i sällskapet SSPX, ett sällskap som ju inte helt kan frias från misstanken att vara antisemiter. En av rörelsens biskopar har ju t o m snart ett åtal för förringande av förintelsen hängande över sig.

Allvarligt talat tycker jag det är särskilt besvärande eftersom bannet lyfts av en Bayersk påve, med tysk brytning som sagt sig inte acceptera annan musik en Mozart, och påstås ha velat dissa homosexuella i sitt jultal(en uppgift vilken väl kan diskuteras….), och sagt märkvärdigheter om muslimer vid en föreläsning. Det finns mycket att bita i för Vatikanens PR-avdelning – för att förklara hur man kan garantera en god dialog med andra religioner och vissa intressegrupper. För mig är det inte klart var Vatikanen står.  Att SSPX utgör en orosmoment är mig däremot klart.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Hollywood??? men utan Mel Brooks magkrampande drastiska humor.

Hitler må man kanske skämta om, men inte om antisemitism idag – och tyvärr då ligger bla SSPX under lupp!

Zuleimas arabiska sameslöjd

En riktigt svensk arbetskamrat hittade en broschyr från -57 (Vad ska jag heta? Sthlm; 1957: Svenska Lif – Balder) om hur man väljer och ger namn till sitt barn inför det några månader senare stundande dopet. Skriften är en riktig svensk publikation, ett citat:

”Genom födelsen är Ditt barn svensk medborgare. Det betyder att barnet blir delaktigt av en tusenårig kultur med allt vad det innebär Vi svenskar har ett rikt arv att förvalta, stora minnen att vara stolta över. Vi tycker med rätta, att vårt land är det bästa i hela världen, och det finns objektiva skäl som talar därför. Vi har en hög levnadsstandard, vi har en väl utbyggd social omvårdnad och vårt land ger åt barnet de bästa möjligheter för dess framtida utbildning, vilken levnadsbana Ditt barn än kommer att slå in på….”

”….(……)…Tänk på, att namnet skall följa Ditt barn genom hela livet. Hur viktigt är det inte då att välja ett namn som barnet inte behöver skämmas för. Utländska namn, t. ex. filmstjärnors eller idrottstjärnors namn, tas nu ofta upp av svenska föräldrar. Det passar inte särdeles bra, eftersom Ditt barn är svenskt”.

”…(……)…Sverige är ännu ett kristet land. Den överväldigande majoriteten av det svenska folket tillhör ännu den svenska kyrkan, oaktat det numera är möjligt att utträda. Endast några få promille av hela befolkningen har begagnat sig av denna möjlighet, ett vittnesbörd om att svenskarna ännu känner samhörighet med fädernas kyrka. Kanske sjöngs vid Ditt bröllop, som vid många andra, just J. A. Eklunds psalm: Fädernas kyrka i Sveriges land.”

Sålunda ganska storsvenska och svulstiga formuleringar som inte erkänner ex dödandet av forntroende eller samer, förbud mot samekultur, samiska språket och samereligion, diskrimineringen av romer och resandefolk och alla krig hit och dit om dessa händelser inte tillhör våra ”stora minnen att vara stolta över”. Listan kan göras längre. Man gör sig i alla fall så pass stolt över det svenska, att man t o m förklarar vilka namn som passar. Så låt oss se på vad de föreslår. Vi borde ju då mest hitta fornnordiska namn och inte alla dessa namn som kommit via inflyttning från kontinentens alla degos-folk: 😉

Ex flicknamn på P:

Paula, Paulina (Rom), Pernilla (Rom), Petra (Rom), Pia (Rom), Pirkko (Rom via Finland),

Pojknamn på U:

Ulf (Norden), Uno (Italien), Urban (Rom)

Flickor på Z

Zilla (Romskt), Zuleika/Zuleima (Arabiska)

Pojkar på C

Cecil (England), Charles (England/Frankrike), Claes (Rom/Bysans), Clarence (England), Clemens (Rom), Cyril (Rom)

När det gäller pojknamnen hade 82 av 249 ett  (forn-)nordiskt ursprung. Resten var kontinentala och ganska många från den romanska delen av kontinenten. 

Ett riktigt svenskt syskonpar skulle alltså kunna heta Claes-Cyril (græco-romerskt)( och Zilla-Pirkko (Romsk-finskt).

 

 

Måhända låter det som alla var svenne-bananer i löptexten, men till syvende och sist kan vi inte förneka att vi delar vår svenska kultur med nästan alla väster om Ural och Indus! Troligen för att tidigare generationer av innebyggare på denna landtunga i norden sett handelsutbyte med fjärran grannar som helt naturligt. Vi har alltså egentligen alltid haft ett internationaliserande levnadssätt, som egentligen aldrig brutits. Vår kontinuerliga import av fjärran namn, tankar, religioner, konsthantverkstekniker, kryddor och maträtter, har alltid funnits där men bara omprövats som historiskt fenomen vid krig med nära grannar

”Vi är svenskar ni är danskar,

Vi talar svenska och ni en grötig icke-svenska….så det så!”

En sann patriot skulle därför hellre sätta bo med någon skönhet från Turkiet än en från Jylland.. Tankegången är skojig att smaka på. 

 

 

 

 *

I Guds namn –  بسم الله (Bismillah) – är jag svensk!

Måndagsdissen (19 jan)

Svart T-cell i valfri färg….Orwells ”1984” i svensk sjukvård: läkare och politiker bestämmer som vanligt allt, inte för att det är bäst för patienter eller ens forskning, utan för att det gagnar deras personliga mål mest. I alla fall är det lätt att tro på en sådan konspirationsteori, och inte lyckas sjukvårdens politiker och tjänstemän motbevisa det heller. Utan de bara umgås med sina gelikar i sina små ”stam-celler” för att smida ränker. Men bara deras stamceller tycks duga………

 

Då och då får man läsa dessa uppmaningar till att lämna blod, eller donera organ. Man har till och med skrivit lagarna så att de mer påminner om telefonförsäljning med negativ kontraktsteckning och förutsatt lojalitet med att skära sönder sig och sprida sig till andra. Lagarna runt dödsbegrepp, donation och transplantation har självklart också förändrats utifrån tanken att så långt som möjligt förenkla för svensk sjukvård. en person som dagen före lagändring fick sin respirator avstängd blev mördad men dagen efter var hon plötsligt redan död när strömmen bröts, allt enligt fiffiga paragrafer.

 

Även om jag ogillar lagarnas formuleringar utifrån vissa formuleringar som gör att jag än så länge vägrar donera, så kan jag se de praktiska fördelar när man låter mer eller mindre levande människor bidra till en förenklad och billigare sjukvård (Transplanterade organ är oftast billigare, enklare och mer praktiska än sina mekaniska motsvarigheter. Ett mekaniskt hjärta kräver t o m en mindre ryggsäck med luftkompressor och slangar rakt in i bröstkorgen och då är ju givetvis naturens konstruktion bättre. Emellertid blir lagarna ändå likt T-fordens färg: Den sades säljas i valfri färg, men de facto fanns den bara i svart. men detta var givetvis en humoristisk reklamdrive. Att vi skulle få bestämma demokratiskt när det gäller våra frivillig donation är blivet tyvärr en lögn, om än med gott uppsåt.

 

Nu Dissen: När en människa håller på att lämna jordelivet är det helt okej att tappa allt absoluta och heliga människovärde som vi kristna brukar dra upp i alla debatter och tillräknas ett blott instrumentalt värde som organbank. Men om man råkar ha ett sjukt barn som skulle kunna räddas med hjälp av några stamceller från en navelsträng, så är det plötsligt helt olämpligt, och det par som önskar skaffa ett barn av denna anledning har tydligen utmanat etiken betänkligt. Jag förstår verkligen inte kritiken mot användandet av stamceller, när man samtidigt godkänner transplantationer. Det är som att bära päls men vara vegetarian. En mer formell analys av de etiska argumenten skulle säkert kunna göras, men det tar för lång tid. Men Givetvis är det barnsligt att tro att allting kommer förfalla till ett nazistiskt ”Du sköna nya värld”

 

Nåväl, Detta etiska dilemma har sen några år varit förkroppsligat hos familjen Richardson i n Felix öde har under många år kunnat följas i media, så ock den besvärliga debatten.

Deras väntade lillasyster kommer donera sin navelsträng så att blodet därur kan rädda hennes storebror. För ytterligare en annan storebror Mathias är det för sent. Föräldrarna har alltså skaffat ett nytt barn, men har nu via IVF kunnat välja ett utan de genetiska problem som storebror Felix har. Nu äntligen verkar de ha en god framtid i sikte. Men det som andra föräldrar får som en självklarhet; att samhället ställer upp med stöd och hjälp till det sjuka barnet, har hos dem varit kantat av andras klåfingriga politik.

Jag tycker Felix och Emmas föräldrar Helena och Fredrik gör helt rätt, och eftersom jag är gripen av deras öde, vill jag bara önska dem lycka till och peka på att allt det besvär de ägnat frågan också med all tydlighet visar att deras familj är en god miljö för både storebror och lillasyster. När navelsträngen använts är ju Emma som vilken annan efterlängtad unge som helst och tänk vilket underbart syskonskap.

*

 

Svensk sjukvård och svenska panikmoralistiska sjukvårdspolitiker dissas alltså ganska så fett! Deras flagranta brist på empati, medmänsklig fantasi och etisk analysförmåga, samt den föreliggande moraliska hybris som drabbat Richardsons är bara beklaga.

Att dessutom så många av dessa politiker hänvisar till kristen etik utan att ha nödig kunskap i Genesis och dess problem kring vad Jhwh gjorde för att patriarkerna skulle få barn gör det än mer pinsamt. Ergo: Läs på!

 

*

 

Richardsons! Ni som familj, enskilda individer 

och alla de moraliska överväganden ni tvingats till,

har i alla fall mitt stöd som den okände vän jag är,

och som den sjukvårdsutbildade teolog jag är.

Felix, Emma, Mathias, Helena och Fredrik:

Lycka till vad som än händer!